Göteborgsposten – 18 januari 1866, sida 1

W.wwwee — — ifräddningsanstalter, eldsläckningsredskap ochi uftreningsmedel. Flere utvandrare tå ej medtagas än som notsvara 3 fullvuxna personer för 2 nyläster f fartygets drägtighet. Utrymmet å den del af däcket, som är ilgängligt för utvandrare får ej understiga 16 v. fot, och å mellandäcket, der kojerna äro, j 32 qv. fot för hvarje person, Uti det för utvandrarne afsedda gemenamma rummet får icke intagas någon last, itan endast sådant utvandrarne tillhörigt gods, som erfordras för dagligt bruk. Farliga eller för helsan skadliga varor å ej inlastas i fartyget. Kojerna skola inredas långskepps, ej mor in 2:ne i höjd mellan 2 däck samt genom skott skiljas från hvarandra och genom dörr aller förhänge från det gemensamma rummet. Höjden mellan det däck, der kojerna äro, och öfver däckets balkar skall utgöra minst 6 fot. Särskild afdelning skall på lämpligt ställo nrättas för vårdande af sjuke, för hvilkas räkning äfven bör finnas nödige sjukvårdspersedlar och läkemedel, beräknade för 5 proc. at utvandrarnes antal. Om utvandrarnes antal uppgår till 300, eller då bestämmelseorten är bortom Goda Hoppsudden eller Kap Horn till 100, skall behörig läkare medfölja. En viss qvantitet af uppgifne proviantartiklar och vatten för hvarje person skall innehafvas vid afseglingen. Emellertid får det icke förbises, att dessa föreskrifter, hvilka gälla för fartyg, som föra mer än 30 utvandrare till annan verldsdel, till en del äro så obestämda, att mycket beror på den tillämpning besigtningsmännen deråt gifva. Författningen ålägger skeppsredaren eller befraktaren att upprätta kontrakt med hvarje emigrant äfvensom att för granskning och godkännande ingifva detsamma, jemte förteckning å utvandrarne, till polismyndigheten å stället. Denna föreskrift tyckes väl icke innefatta an nat än hvad i allt fall för ordningens skull måste ske, men då kontrakterna och förteckningen skola innehålla vissa uppgifter, såsom t. ex. yrke, m. m., hvilka ej alltid äro lätta att anskaffa, isynnerhet om de skola med behöriga intyg styrkas, så kan iakttagandet häraf, om kontrollen med noggrannhet nandhatves, medföra ett ganska drygt besvär och, hvad ändå är värre, oberäkneligt hindra vid afseg lingen. Af verkligen betänklig natur är stadgandet, att fartygets redare, befraktare eller betälbafvare skall hos polismyndigheten i penningar eller godkända värdepapper nedsätta en summa, motsvarande sammanlagde passageafgifterna och 50 procent derötver, såsom säkerhet för fullgörandet af sina förbindelser mot utvandrarne och gäldandet af de ersättningsbelopp och böter (uppgående ända till 1,000 rdr), som kunna ådömas, eller ock ställa en af 2 vederhäftige personer, en för begge och begge för en, såsom för egen skuld ingången borgen för nämnda summa. Visserligen är det i öfverensstämmelse med sjölag, att skeppsredaren skall återställa den uppburna passageafgiften, om han ej fortskaffar emigranten till destinationsorten, och, såvidt han på förhand uppburit hela beloppet, kan derföre ingenting med skäl anmärkas mot att han får nedsätta detsamma tills det visat sig att han fullgjort nämnda sin skyldighet, men deremot är det något utomordentligt att han skall ställa säkerhet på föreskritvet sätt derutöfver och derjemte särdeles betungande, då en ganska betydlig del af passageasgiften åtgår för fartygets inredning och utrustning. Det ginge väl — — ——