Göteborgsposten – 18 januari 1866, sida 1

Den nya lagen för emigrantbesordring. Alltsedan utvandringen från vårt land började intill sistlidet år hafva såväl svenska som utländska fartyg från våra hamnar öfverfört emigranter, utan att någon kontroll från det allmännas sida funnits till betryggande af deras rätt och säkerhet, Detta har onekligen varit en brist, ty om än de svenska rederierna och skeppsbefälhafvarne oss veterligen icke låtit komma sig till last att hafva brutit ingångna förbindelser eller uraktlåtit sina pligter mot de utvandrande, har kanske förhålllandet ej alltid varit enahanda med de utländska. Men om ock inga anledningar till klagomål förekommit, är det i allt fall i sin ordning att kontroller förefinnas, då emigranten hvarken förstår eller är i tillfälle att sjelf skydda sitt intresse. Saknaden af en lag, som bestämde rättsförhållandet mellan emigranten, å ena, samt redaren, befraktaren eller fartygsbefälhafvaren, å andra sidan, var äfven kännbar, då de enskilda aftalen dem emellan, huru fullständigt de än uppgöras, icke kunna ersätta en sådan. Kongl. förordningen den 6 Augusti 1864 om hvad med afseende på utvandrares fortskaffande till fremmande verldsdelar iakttagas bör har följaktligen fyllt en lucka i vår lagstiftning. Emellertid har det praktiska värdet af denna författning blifvit mycket ifrågasatt, och vid en närmare granskning befinnes densamma gifva mer än en befogad anledning dertill. I afseende å de föreskrifter, som meddelas rörande emigrantsartygs inredning och utrustning, torde ingenting väsentligt med skäl kunna anmärkas. De vigtigaste bland dem äro nemligen följande: Fartyget skall till byggnadssätt vara at erforderlig styrka och för öfrigt i fullgodt stånd samt ändamålsenligt utrustadt, tillräckligen bemannadt och försedt med nödiga båtar, RI — —— —