Göteborgsposten – 18 januari 1866, sida 1

— Det betyder föga, svarade den rätta. — Ni har svar för allt, yttrade hertiginnan, och jag är ingalunda orolig för er framtid. Men hvem är den man ni söker? Är det någon mäktig beskyddare? I — Den man jag söker är den som vet mitt lifs hemlighet. — Har han ett bekant namn? — Ingalunda. Han kallar sig Landry. — Landry! ... upprepade hertiginnan i det hon tycktes leta i sitt minne. Vänta litet! ... Är det ej en man af kort växt, med tjocka ögonbryn, grått hår, samt ett ärr på högra kinden? — Just densamme är det, utropade Renaud oförmögen Jatt återhålla sin otålighet. Ni känner honom? Ni vet hvar han är? — Jag känner honom icke, svarade hertiginnan i föraktfull ton. Jag vet ej hvad som blifvit af honom; men jag tycker mig komma ihåg att en person med detta namn och utseende flera gånger begagnats till verktyg för kardinalens intriger. — Det är han! det är verkligen han! Herr de Puylaurens har redan försäkrat mig det. Huru! Alla menniskor utom jag sjelf känner honom! Min Gud! huru skall man få veta? ... — Han lät kalla sig chevalier Landry, tillade hertiginnan. Det är allt hvad jag kan säga er. Men hvilket samband kan existera mellan denne man och er? — Intet, hitintills. Jag har aldrig sett honom ... Renaud, blott vägen är