Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 2

fru de Chevreuse som jag ser derborta? frågade han plötsligt ombytande samtalsämne. — Det är hon, bekräftade Puylaurens. Ni har sålunda redan förut sett henne? — Ja, jag har en gång sammanträffat med henne, svarade Renaud med den fullkomligaste likgiltighet. Skulle ni kunna presentera mig för henne? — Mycket gerna! Jag är på långt håll slägt med henne, tror jag. Båda två gingo derefter fram mot den plats der hertiginnan befann sig, omgifven af en hel skara af hofpersonalen. Hon tycktes dock finna sig föga road, ty hon kastade tankspridda blickar omkring sig. Då hon såg Puylaurens och Renaud komma emot sig reste hon sig hastigt och tog några steg emot dem. — Madame, sade Puylaurens, tillåt mig att för er föreställa baron Renaud de Francheterre, ett modigt hjerta och en säker klinga. Han har bedt mig, som ingenting kan vägra honom, att presentera honom offentligt för er, oaktadt han haft äran att en gång förut, efter hvad han sagt, befinna sig i ert angenäma sällskap. — Det är sannt, sade hertiginnan, jag erinrar mig det. — Puylaurens drog sig grannlaga tillbaka i det han på Renaud och hertiginnan de Chevreuse kastade en frågande blick. Han hade trott sig bemärka att hertiginnan lindrigt rodnat. Tusen idser, den ena mer öfverdrifven än den andra, korsade hans hjerna, men ingendera närmade sig sanningen. (Forts.)