Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 2

mana med anledning deraf skeppsredare och befälhafvare från Göteborgs och Bohuslän och angränsande hamnar att samlas på ett möte i Lysekil d. 31 d:s för att öfverlägga i detta vigtiga ämne. Fartygsköp. Briggen Atlantic, hemmahörande i Wisby, för närvarande liggande i Malmö, mätande 92,52 sv. läster, har genom brr Aug. Leffler C:o härstädes försålts till rederi i Skärgården för 14,000 rdr. Marknaderna i länet. Ifrån och med nästkommande års början kommer, enl. tillkännagifvande af Kommers-kollegium, endast följande årliga marknader att i länet hållas samt påstå under nedannämnda antal dagar, neml.: i Kongelf, två marknader, den ena i första hälften at April och den andra i medlet af Oktober, hvardera under 1 dag; i Uddevalla, en marknad i början at Oktober under 2 dagar; i Sanden, en kreatursmarknad i slutet at September under 1 dag; ochi Strömstad en marknad i medlet af Oktober månad. Elementarläroverken. Såsom sökande till tvenne, flerfaldiga gånger ledigförklarade kollegabeställningar vid Halmstads och Uddevallas elementarläroverk har fil. kand. J. 6 W. Palmberg, smål., ensam anmält sig. I Trondhjem hölls, såsom redan förut blifvit meddeladt, genast en fest vid emottagandet at underrättelsen om representationsreformens genomförande i Sverige. Vid tillfället hölls af biskop Dar,e ett tal, som varit föremål för något missförstånd. Detsamma synes oss varmt och vackert, hvarför vi anse oss böra återgifva detsamma, i öfversättning så lydande: Det är naturligt, att under dessa för Sveriges framtid så betydelsefulla dagar uppmärksamheten isynnerhet varit fästad på de stånd, hvilka haft representationsreformens öde för den närmaste framtiden i sin hand: på de s. k. privilegierade. Nu är det tydligt, att presteståndet finner, att dess rike ej kan vara af denna verlden, att dess rätta kall är att arbeta för kyrklig frihet, för upplysning och sann kristendom, och icke att gå i statstjenstens livre. Här kan offret icke ha varit stort; här är det förtjenstfulla i denna uppoffring knappast värdt att omtala. Men Sveriges adel skall på denna dag ieke förgätas. Att afstå från århundradens häfdade rättigheter, vid hvilka äfven så månget rikt minne fäster sig — det är en stor uppoffring. Men, säger man, tidsanden har beröfvat ståndsprivilegierna deras värde. Hvem af oss bortgifver ett privilegium, utan att fordra ersättning af stat eller kommun? Säger man: det har intet värde, så svaras: det är tillräckligt, om det har värde för mig. Säger man: Opinionens makt är starkare än adelns vilja. Känna vi då icke af erfarenheten, huru opinionen kan kasta ger man: Hade den företrädesrättigheter, Men våld är orätt, om på kortare tid än 3 år? Säsvenska adeln ej bortskänkt sina skulle man tagit dem med våld. och orätt hämnar sig sjelf, och blott en enda droppe blod fläckar frihetens sköld. Ara derför åt de män, som från samfundets höjder klart öfverskådade ställningen och hvilkas steg leddes lika mycket af fosterlandssinne som af klokhet! Deras ja skola vi hedra, Äfven deras ja taga vi emot, som, vare sig af menniskofruktan eller andra dylika bevekelsegrunder, slöto sig till de förra, ja, äfven om tacksägelsen ej kan ha beledsagats af aktningen. Men skulle vi då kasta smuts på de män, som å riddarhuset svarade: Nej? Jag medger, att detta nej kan ha varit oriktigt, oklokt, kan ha varit ett trotsigt Nej. Böra vi likväl icke öfverse med stolta mäns trots, då bajonetter kanske blänka utanför deras fönster, för att skydda mot en rå pöbel, eller då det vilda tjutet i närheten gör dem dölva för sanningens varnande och kloka stämma på längre afstånd? Har det icke för adelns känslor funnits starka skäl att svara nej? Om man, för att uppföra en byggnad till allmänt nyttigt bruk eller för att utrymma grunden, skall nödsakas nedrifva monumenter öfver förfädren eller nedrifva älskades grafvar, skulle någon då förvånas öfver, om jag svarade: Nej, det får i evighet icke ske! Om Hamiltonar och Tottar, om en Leijonhufvud och de la Gardie, om en Platen eller Mörner ogerna vill vara med om att sönderhamra de sköldar, som hänga under riddarhusets hvalf, skulle vi förvånas häröfver? Skulle vi icke här akta antingen pieteten eller stoltheten? Vi jubla till det ja, som gaf friheten seger. Låtom oss äfven respektera ett öfvertygelsens Nej — med tack för att det icke vann seger! Då vi här talat om den svenska adeln, tänka vi ej på hofkryp och lyckojägare, på svindlare och svampar: vi tänka ej på antalet, som kan vara temligen stort, utan på halten — ej på skalet, utan på kärnan. En hvar förstår hvad jag menar, då jag säge:: Adoln inom adelskapet, och derpå utbringa en skål för Sveriges adel och isynnerhet för det offer, som den lagt på sitt fåderneslands altare. Fru Charlotte Raa, f. Forsman, skulle såsom idag hafva sin recett å Malmö teater, då Oehlenschlägers Hakor Jarl upplöres. Fnällposten yttrar i en anmälan härom: -Bland, de utmärkta talanger som finnas inom härvarande teatersällskap intager sru Raa en särdeles framstående plats. At naturen rikt begåfvad åt scenen, har hon egnat det allvarligaste studium åt sin konst, och hennes inspirerade och själfulla spel gör henne till en af vårt lands förnämsta artister.