Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 1

längd genom att göra kunsäljen, eller åtminstone triherre Gripenstedt, ett hufvud kortare, fast utan all blodförlust, så omfattade han detta ypperliga tillfälle att blifva stor och ryktbar utan allt besvär med liflig åtrå. Protektionisterna tillagade ett ståtligt anmärkningsmemorial, hvarunder Björkman endast behöfde sätta sitt namn. Han gjorde det, och sedan den farliga projektilen hoprullats och förseglats, återstod tör honom blott att i ståndet begära ordet och derefter med hög stämma uttala de fruktansvärda orden: det är anledning till anmärkning mot statsrådet, hvilka ord at honom omsorgsfullt inöfvats. I konstitutionsutskottet mottogs rullan med blandade känslor, men med uppriktig glädje at ordföranden f. d. statsrådet gretve Mörner, hvilken lika litet som de ifriga protektionisterna inom och utom utskottet hade det ringaste medlidande med en konselj, hvilken medverkat till den sekelgamla, vördnadsvärda och väl bepröfvade representationens sall. För handels-waktatens afslutande med Frankrike och regeringens åtgärd att ej sanktionera tull å lefnadsmedel, skulle nu en sträng rättvisa utkräfvas. Förlusten af medborgerligt förtroende, enligt 107 S, eller åtminstone afsked på grått papper efter 106 S, var den aldra lindrigaste olägenhet som kunde drabba kongeljen — hoppades protektionisterna. Deras skrifkunnige vän i Dagligt Allehanda bearbetade saken med samma ihärdighet som hans store föregångare Argus-Johansson, hvars kraftfraser han med omsorg lärt sig utantill. Protektionisterna voro fullt vissa om att konsoljen ohjelpligt var förlorad. Björkman hade alls ingen aning om, der han vandrade i sitt lugna hem under julpermissionen, att han bäddat en förtidig graf åt tio familjefäder. Den elfte dagen i Januari månad ingick under dimma och slask. De 24 ledamöterna i den konstitutionella blodsdomstolen samlades; alla sågo högtidliga ut, men ordföranden högtidligast. Björkmanska rullen upplästes ånyo, derefter en mängd andra handlingar och sedan började debatten. Man hade trott och protektionisterna med full visshet beräknat, att adelns och presteståndets samtlige, jemte några af bondeståndets, ledamöter skulle göra gemensam sak. Men häri bedrog man sig svårliga. Friherre Leijonhutvud förklarade snart, att han alls icke fann någon åtgärd stridande mot grundlagen eller rikets sannskyldiga nytta vidtagen at regeringen. I samma syfte talade ock andra. Grefven och ordföranden, som alls icke hör till de stillsammaste lynnena, Äsatt som på nålar. Isktället för att leda diskussionen, började han visa benägenhet att fungera som anklagare. Han talade länge och med ifver. Men han invecklade sig i omeningar, och häradshöfd. Carlön anmärkte derföre. att han omöjligen kunde följa hr grefvens och ordförandens oklara tankegångar, hvarföre dot föll sig svårt att upptaga dem till vederläggning. De andra borgrarne förde ock diskussionen emot anmärkningsprojektilen, benämnande den ömsom beställd ömsom ihålig och tom. Presteståndets ledamöter talade mycket och länge. Den kristliga fördragsamhetens drägt var för dagen allagd, den verldsliga vreden var öfversvallande mot ministeren, som förblindats af en popularitet byggd på lösan sand; men de högvärdige undveko dock att framkomma med något positivt yrkande och de ville ej precist understödja det Björkmanska attentatet, — med få ord sagt, bevågenheten att låta yxan gå var otvetydig, men också obenägenheten alt precist hålla i skaltet. Carl Anders Larsson från Östergötland sade rent ut, att den der rullen tillkommit på beställning, att der— — SE VOEAESANNAETESM n —