Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 1

2——k—172— TTT han började betrakta med en blandning af förvåning och vrede i sitt ansigtsuttryck. I Som röret i fabeln, bugade sig Laffeymas då han mirkte stormen vara i annalkande. Han böjde hufvudet utan att våga siiga ett ord. — Ilvarifrån kommer ni? Hvad har ni gjort? Svara! svara då! utropande kardinalen stampande med foten. I Etter dessa tvenne frågor och tillfölje af den otälighet de läto ana, var Lasteymas tvungen att bryta tystnaden. — Om ors eminens värdigas lyssna till hvad jag har att berätta, svarade han med ödmjukheten hos en skolgosse tagen på bar gerning, skall ers eminens finna att alla möjliga försigtighetsmatt voro tagna och att slumpen ensam gjort dem gagnlösa. — Slumpen? utbrast hichelicu i misstrogen ton. Se der ett ord som enkom tyckes vara uppfunnet för att tjena er till ursäkt. — Denna gång likväl, Monseigneur, har slumpen låtit sig representeras af en man som på ett förvånande sätt hjelpt densamma. Tre af våra kamrater ha blifvit qvar på platsen! Det är, tror jag, ett tillräckligt vältaligt bevis — Tre personer dödade! utropade kardinalen. Af hvem? af dem? De voro då på sin vakt? — Ingalunda, Monscigneur. Värt uppdrag var till trefjerdedelar uträttadt, när denne fördömde adelsman öfverraskade oss.