Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 1

mimii 4(77 —U—! iltl— —— statskyrkan, och motionären föga bättre än en tempelstormare. Men ni skulle sett och hört prosessoren-motionären då han fick ordet. Han var alls icke vred, fastän kollegerna ansenligen trumfat på honom. Han sade sig alls icke ha väntat några sympatier för sin motion i det högvördiga ståndet, men hade önskat den omfattats med intresse derföre, att ståndet derigenom visat sig hafva i detta tall aktat på tidens tecken. Med skarpsinnighet vederlade han alla de inkast, som mot motionen blifvit gjorda, och han förutsade att saken skulle gå igenom just för kyrkans egen skull. Det kunde förutses att regeringens framlagda förslag till ny bränvinstillverkningsförordning skulle mottagas med blandade känslor både hos adeln och i bondeståndet. Friherre Raab ansåg författningen, en gång antagen, skola draga bränvinsbränningen till städerna. Frih. Klinkowström kom genast in på transka traktaten, som redan gjorde all svensk bränvinstillverkning omöjlig, och frih. v. Schultzenheim som försäkrade att den förhöjda skatten skulle ytterligare draga 3!3 mill. rdr ur den arbeiande klassens fickor, (samma fickor, märk väl! ur hvilka samme frih. och protektionist är så benägen att taga en lika stor summa medelst införseltull å lefnadsmedel). Justitiekanslern v. Koch gendref med vanlig sakkännedom de emot den k. propositionen gjorda anmärkningarne. Det var i ögonen fallande att med frih:ne Klinckowströms och v. Schultzenheims anlopp mot propositionen åsyftades egentligen franska traktaten, på hvilken de töresatt sig att i nödfall baklänges rida in i odödlighetens tempel. I bondeståndet bemöttes bränvinspropositionen af de flesta talarne särdeles ovänligt. Orsaken dertill ligger nära för handen. Detta stånd har långt ifrån ännu öfvergifvit sin gamla kärlek till husbehofsbränningen-. Men då den ej kan återinföras, så är det klart, att högre bränvinsskatt och utsträckt tillverkningsrätt äro för detta stånd ytterst misshagliga. Do protektionistiskt sinnade inom ståndet visade ock lika stor obekantskap med den kungliga propositionens grunder, som med franska traktaten, hvilka begge i deras tanke blifva roten och upphotvet till så mycket ondt. -Jordbrukets totala undergång var derför det tema på hvilket alltjemt varierades. — Under allt det klander, som sålunda riktades mot den k. propositionen, var det dock tillfredsställande att erfara det tvenne östgötar, Carl And. Larsson och Jonas Andersson, dristade uppträda för samma proposition. De representera dock en provins der betydlig bränvinslillverkning idkas och det var derföre betydelsefullt då den förre framhöll, att propositionens fördelar voro öfvervägande, och den senare uttryckte sin glädje öfver den tendens till frihet från allt onödigt tvång i den enskilda ekonomien som genomgick den k. propositionen. Sedan jag nu redogjort för de episoder inom riksstånden, hvilka synts mig deraf vara förtjenta, så vill jag sluta mitt bref med att omtala behandlingen i konstitutionsutskottet af Björkmans ryktbarblifna anmärkningsrulle. Om det verkligen var fåfängan som vållade våra första föräldrars sydafall, så bör man ju icke så strängt klandra att den stackars representanten för Kullings, Ahle och Wettle härader, klockaren Björkman, som äfven lider af mensklig fåfänga, föll i samma graf som våra urföräldrar, särdeles som det är otvifvelaktigt att ormens i paradiset nu lefvande afkomlingar äro ganska illistiga. Den beskedlige klockaren föll genast vid sin ankomst hit i dåliga händer. Hans fåfänga kittlades, och då det erbjöds honom att sätta en aln till sin 2— TERTTRO Oo SS AEETEE EERET ETAEAREAAEENE L AA EEEEAEREEN EAE