Göteborgsposten – 17 januari 1866, sida 1

— Hvilken adelsman? Förklara er då utbrast hans eminens allt mer och mer oroad. Laffeymas berättade då hvad som tilldragit sig på landsvägen och värdshuset i Sens. — Denne oförsigtiges mellankomst skulle kunna stå honom dyrt! sade kardinalen i harmsen ton. — Det iär just hvad jag har tänkt, tillade Laffeymas i det han lät sina ord atföljas af ett elakt småleende. — Kände han sålunda Monsieur? Var han underrättad om att han skulle passera? — Han hade aldrig sett hvarken herr de Puylaurens eller .. den andre. Jag har inhemtat under ättelser om honom i Sens, der han är väl känd af den värdshusvärd hos hvilken vi tagit in. Han har aldrig lemnat sin provins. Hans utflykter ha aldrig öfverskridit Sens åt ena sidan, Auxerre åt den andra — Hans namn, känner ni det? afbröt Richelicu häftigt. — Jag känner det. Han kallar sig Renaud de Pardaillan. — Det var ett eget inträffande! utbrast kardinalen förvånad. — Är han här? frågade Laffeymas. — Jag är okunnig derom. Men jag har hört att konungen, som denna morgon var utsatt för ett farligt jagtifventyr, just blifvit räddad af en ung man som Gaston förklarat sig från och med i går ha antagit såsom officer i sin tjenst. Denne officer kallar sig Renaud de Francheterre. Förnamnet är detsamma, men tillnamnet ...