Göteborgsposten – 16 januari 1866, sida 1

tredje dagen en maskerad adelsman kommit för att söka honom, åfföljd af en qvinna som bar en stor korg; att den okände följunds: morgon afläigsnat sig men återkommit med tomma hinder, oaktadt han vid utgaendet bar den korg som man qvällen förut burit till honom. Ådelsmannen inväntade hans återkomst. Qvinnan hade blitvit afskedad. — Är det gjordt, Landry? frågade han. — Ja, monscigneur, svarade den okände. — Godt, nu kunna vi bege oss härifrän. Adelsmannen och den som han kallat Landry stego derefter till häst och aflägsnade sig. Värden som höll der hästar hade hört de få ord, som blifvit utvexlade emellan dem båda och kom ihåg namnet Landry. Alla dessa spridda underrättelser har jag fått af min mor. Brefvet, virjun, det namn hon gifvit mig, allt ända till den medaljong som hängde kring min hals, inneslutande ett porträtt och ett papper, pu hvilket med samma stil som brefvets voro skrifna dessa temligen dunkla ord: Ilan bör, i afvaktan på bättre, bära titel och namn af Renaud, baron de Francheterre. Detta iär allt hvad jag vet. Intet kan, såsom ni finner, monscigneur, vara mera obestämdt. Likväl har jag största delen af mitt hf sväfvat i okunnighet derom. Ännu för sex månader sedan trodde jag mig laglig son till dem som blott voro mina välgörare. De hade för öfrigt gjort allt för att ingifva mig denna öfvertygelse. Deras ömhet för mig hade icke ett ögonblick