Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 1

mor, trodde jag mig förbunden att aflägga en visit hos mille Blanche. Hon värdigades mottaga mig, eller snarare det var hennes sällskapsdam Margaretha som mottog mig, ty Blanche försjönk sedan hon frägat om m:me de Pardaillans tillstånd i en förlägen tystnad, som ursäktades af hennes ytterliga ungdom. Jag var artig och förekommande mot hennes sällskapsdam, till den grad att hon sjelf uppmanade mig att tidtals komma och meddela dem nyheter om den sjukas befinnande. Åtta dagar derefter återkom jag och omtalade för dem den besynnerliga sjukdom af hvilken min mor led. — Och det återkommer hvarje dag pa samma timma, säger ni? fragade Blanche med uppriktigt deltagande. — Ack ja, min fröken. — I så fall, min herre, skola Margaretha och jag, om ni tillåter, emellanåt komma och besöka m:me de Pardaillan. — Ack! ni skulle göra henne mycket lycklig, min fröken! utropade jag med värma. Den eldiga ton i hvilken jag uttryckte dessa ord förvånade Blanche. Hon betraktade mig länge med öfverraskning. Denna gang var det jag som slog ned ögonen. Följande dag var hon i slottet. Ett förvånande symptom visade sig då hos den sjuka. IIon tycktes lida mindre då hon såg oss båda vid sin hufvudgärd. Hvad jag trodde mig märka, märkte äfven läkaren. Han följde med intresse loppet af denna besynnerliga sjukdom, återkommande hvarje dag på bestämd timma för att regelbundet efter två timmars förlopp åter upphöra. För honom var m:me de Pardaillan mindre en sjuk iu ett subjekt. Han studerade henne.