Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 1

värdt är, att Brigitta, på samma gång hon gde en djup känsla af verldens kärlekslösret och uppfattade sig sjelf såsom af Gud sänd ; ut bestrafka denna, likväl ej ansåg sig stå 5fver den hon bestraffade. Tal. uppläste flera. sitater ur hennes skrifter, som bekräftade hennes egenskap af humorist och hvilka äfven visade, att hon trots sin djupa känsla af egen syndighet dock likväl jublande höjde sig i förtröstan till Gud, hvilken hon, något ovanligt i medeltiden, ansåg ej blott som rättfärlighetens och kärlekens utan ätven som skönhetens Gud. Ehuru hon drefs af en evig oro, låg dock en glad segervisshet i hennes verldsåskådning. Dock märktes hos hennes sällan den omkastning mellan glädje och sorg som är humoristen egen. Med mäktig hänförelse och med en ironi, som ur hennes rika fantasi hemtade kraftiga bilder, vände hon sig utan fruktan skarpt bestraffande mot det onda, mot sin egen konung, mot det ruttna i katolska kyrkans presterskap, ja, mot påfven sjelf, och detta redan 200 år innan Luther vågade uppträda mot aflatskrämaren Texel. Man återfinner den svenska manliga karakteren i denna djerfhet hos den hel. Birgitta, ett at de största snillen, som Norden frambragt. Tal. öfvergick derefter till reformationstidehvartvet, hvilket med sin didaktiska poesi var föga egnadt att befordra humorn. Först efter reformationskrigens slut uppträdde Georg Stiernhielm. Man höll ännu på poesiens praktiska nytta, såsom hans didaktiska poem ÄIlercules bevisar. Språket var ännu stadt i sin utveckling och arbetet med detsamma verkade afkylande på poesien. Stiernhielm skulle också under andra förhållanden gifvit mera uttryck åt sin humor. Nu var han en nyodlare, som arbetade utan att för egen del hoppas på synnerliga skördar, men med nyodlarens triska mod. Han har i sin karakter den svenska blandningen af naturligt lättsinne och af allvar. Ingen kunde mera än han glädja sig åt det sköna i denna verlden, men ingen kände heller djupare dess förgänglighet. Betecknande är den grafskritt han föreslog åt sig sjelt, Vixit, dum vixit. letus (på svenska: Han lefde glad, så länge han lefde), en äkta svensk tanke. Det var en följd at tidslynnet, att humorn fick träda tillbaka för satiren i hans skrifter, hvilkas allvar förmildras at koloritens saftighet. — Atterbom har ansett slutet af hans Hercules melankoliskt, men det råder äfven der ett komiskt välbehag, hvilket bevisar författarens lugna, glada stämning. I andra dikter slår han an det barnlösa skämtet, men äfven der spåras en väldig ande, som djupt känner lifvets allvar. Hos 5. fanns en jenmvigt i lynnet, som var orubblig. — Motsatsen till honom härutinnan, var en annan humorist, som ständigt slets emellan motsatserna, utan att finna försoning. Det var Lars Johansson Lucidor. — Med en skildring af denne kommer nästa föredrag att börja. Göteborgs läkaresällskap högtidlighöll i Lördags sin årshögtid genom sammanträde å. Allm. och Sahlgrensks sjukhuset. Såsom vanligt uppläste sekreteraren, d:r R. Rabe, en berättelse öfver årets sjukdomsförhållanden, hvilken vi här nedan meddela. Förra årets ordförande d:r E. Heyman höll, sedan denna berättelse blivit uppläst, högtidstalet, hvars hntvudinnehåll var fölande; ö Hygienien, hvilken aldrig framkallat så lifligt intresse som i våra dagar, enär man funnit den allmänna och äfven den moraliska välfärden stå i så oupplösligt samband med densamma, har också aldrig varit så nödvändig som den af sammanstötande missgynnande orsaker nu är. Den är ett barn at vår tid. or TEARS