Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 1

dom som kanhända är utan föregångare i medicinens annaler Den olyckshändelse för hvilken hon varit utsatt hade tilldragit sig klockan tre på eftermiddagen. Hvarje dag vid samma timma visade sig derefter hos henne samma nervösa darrning utan att någonsin förlora i intensitet Det var fullkomligt samma symptomer, samma förfärade blick, samma ansigtsuttryck. Händerna blefvo plötsligt fuktiga, kropp och hufvud betäcktes af en kallsvett såsom på den första dagen. Efter tva timmars förlopp upphörde sjukdomsanfallet med en regelbundenhet som aldrig varierade på en enda sekund. Doktorns förtroende till sitt li kemedels suveräna verksamhet försvann snart. Tio andra läkare blefvo rådfrågade. Fäfänga ansträngningar. Vetenskapen försökte alla medel, men vetenskapen var vanmäktig Dessa dagliga anfall försvagade alltmer den kära sjuka för hvarje gång de upprepades. Också hade jag redan afstått från planen att afresa. Det var för öfrigt, jag måst bekänna det, ett mäktigt intresse som nu qvarhöll mig vid de ställen der min barndom förflutit: jag hade nemliger återsett Blanche. — Nå ändtligen, sade Gaston glädtigt, vågar ni uttala namnet på den engel om hvilken ni talat; är det icke så? — Ni har rätt, monseigneur. Men ack! jag hade varit för mycket lycklig hittills! Nu var den stund kom men då mitt lif skulle förmörkas af sorgen. Renaud förblef några ögonblick tankfull. Han drömde med pannan stödd mot handen Snart skakade har dock beslutsamt på hufvudet och fortfor: Två dagar efter den olyckshändelse som träffat mir