Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 1

ye 77 0107 W ee erar man dessa kämpafigurer i enlighet härned, skall man finna gestalter, orubbliga il sitt mod och i sitt lugn. — Lik Grimborg är Ramunder den unge, men parodin är här fullt misskännelig. I Starkoddersagan är parodin frivillig, i dej båda senare medveten. Det ir ej möjligt, att man i visan om Ramunder, hvilken den menskliga förmågans gräns så mycket öfverskrides, kan ha menat allvar. Denna visa förskrifver sig antagligen från slutet af 1500-talet, och utgjorde en anologi med förhällandet på samma tid i Spanien och Frankrike, der de excentriska riddarhistorierna framkallade ironier sådane som af Cervantes och Rabelais. Hos oss uppträder denna stämning i den anspråkslösa kämpavisans form. Visan ironiserar öfver kämparnes oerhörda styrka, men detta sker med en godlynt humor: och ett så friskt och godt humör går igenom det hela, att det lemnar ett vida bättre intryck än blotta parodier. Äfven det svenska folkets romanser ega humor. De äro vemodiga, men aldrig pjunkiga eller sentimentala, och förråda, äfven de, stålet i det svenska lynnet. Också finner man på samma gång som vemodet i dessa visor äfven samma friska, glada humor, samma ringaktning för det ändliga, som i kämpavisorna. Såsom exempel härpå framdrog tal. visan om Herr Lager och Jon, hvilken, i botten tragisk, blir komisk genom de korta och tvära humoristiska vändningarne, som beledsaga Jons yttranden och genom skildringen af hans i alla lifvets skiften glada och frimodiga karakter. Skämtet i denna visa ligger väl nära hånet och humorn är af hårdt lynne, men det öfverensstämde med den tidens sätt att se, och den som skämtar likt Jon skall, om lyckan sviker honom, med lika orubbligt mod skämta öfver sig sjelf. Jon är den bäste representanten i våra visor af svenska folklifvet, och hans gestalt är ej, likt Starkodders och Grimborgs, behäftad med de parodierande tillsatser som vidålda dessa. Svenska folksagorna tyckas ej erbjuda något synnerligt humoristiskt, men detta torde vara upptecknarnes fel. De äro mest humoristiska, der en godtrogen jätte blir dragen vid näsan af en illparig dräng eller pojke. Ännu mera humoristiske äro de, der Hin onde på samma sätt blir lurad. Hin drager alltid i folkvisorna det kortaste strået. Folket uppfattar således det onda blott såsom löjligt. Så fastrotad hos detsamma är tron på det godas slutliga seger, att det ondas ansträngningar blott framkalla dess skratt. Vänder man sig till medeltidens konsthistoria, har man der ej mycket att lära Större delen af hvad som utmärkt densamma var hemtad från utlandet. Det finnes en personlighet inom medeltiden, som, utan att ha skrifvit en rimmad rad, dock var poet och humorist — det var den heliga Brigitta. Barn af Norden, bibehöll hon dess naturstämning, hvilken spåras på hvarje sida af hennes skrifter. Hon talade : sinnebilder — och kunde kanske ej tala på annat sätt — hvilka bilder hon hemtade från Norden. Ehuru hennes ändamål var religio nen och moralen, öfverraskas man af det fins och smakfulla i hennes språk, af hennes poe tiska kraft. Man torde undra öfver att der hel. Birgitta benämnes humorist och vara be nägen att snarare anse hennes lynne religiöst patetiskt, men tal. ville erinra om hvad har förut påpekat, eller att kristendomen och der humoristiska stämningen stå i nära samband mec hvarandra. Det är då ej paradoxt att antaga det äfven ett djupt upprördt religiöst sinn kan bryta sig i en humoristisk skiftning, mer den religiösa humorn måste vara af en annar beskaffenhet än den profana. Anmärknings