Göteborgsposten – 15 januari 1866, sida 1

JUDA Ven 10D0SHUMminCT 10TSATäa?F GG 9 9142 Ä-77-TÄ —äg— -—— — tergifvande af fru Fluths parti bidrog dertill första rummet. Ått i tvenne så skilda roller om Normas och denna kunna lika mycket ängsla och hänföra kan endast lyckas för en trtist af första rangen. Också var bifallet ikligt och inropningarne lika talrika som artiets sångnummer. De öfriga medspelande utförde äfven i allmänhet sina partes till yublikens belåtenhet. Särskildt torde detta omdöme få gälla om m:ll Löwe, hvars vackra öst egnade sig särdeles väl för Annas melodijsa parti. Hr Kreen var en rätt rolig Falstaff, understundom likväl mer än nödvändigt burlesk samt sjöng och spelade med vanlig routine. Den vackra ouverturen utfördes af orkestern på ett sätt som framkallade lifliga bitallsyttringar. I morgon vid fru Birde-Neys fjorde gästuppträdande uppföres Judinnan, hvari hon utför Rechas parti. Offentliga föreläsningarne. Prof. Ljunggrens andra töreläsning egde rum i lördags inför ett ännu talrikare auditorium än det som åhörde den första. Tal., som denna gång tog hjeltesagornas humor i skärskådande, började med sagan om Starkodder. Denna saga, som dock i vissa afscenden står nära den om Thor, tillhör en tid då hjelteideen höll på att upplösas, då man fann hjeltarnes mönster snarare bland jättarna än bland gudarne och då det hjeltestora förblandades med det jättestora. Starkodder med sina itry par armar, af hvilka han dock benäget beröfvades de tvenne, var likväl äfven en tragisk figur. Öfver honom hvilade ett tragiskt öde tillfölje deraf att han föröfvat ett nidingsdåd i hvarje at de tre mansåldrar som han lefde, och hvilka brott hans sträfvan under den öfriga tiden oaflåtligt gick ut på att försona. Starkodder var ock lika ädel som stark. I hans uppträdande kontrasterar hans allvar skarpt mot hans groft tillyxade skämt. Tal. omnämnde berättelsen om vapensmedens kärlek till den danska konungadottern Helga, och huruledes Starkodder i harmen öfver en dylik förmätenhet af en smed slog till denne, som ville fly för den hotande kämpen, med flata svärdet ötver ryggen så att smeden föll halfdöd ned, hvarefter Starkodder qvad en hånande sång öfver honom. Huru bizarr är ej å andra sidan hans modiga strid med faror, t. ex. då han skulle möta Angantyr och dess sju söner. Han satte sig då att vänta i en backe, öppnade kappan för snöstormen, och satt insnöad till skuldrorna då Angantyr kom, allt för att visa det han ej var klemig af sig. I hka grotesk gestalt och med samma humor uppträda hjeltarne i våra kämpavisor. Här möter oss samma förblandning af storlek och storhet. Här slå skämteorden, om ej lika tätt, så lika skarpt som svärdshuggen. Exempel: visan om kämpen Grimborg. Han tränger in i jungfruburen hos den otillgängliga konungadottern, som förut varit orsaken till så mången kämpes död, sätter sig på rödan guldstol och betaller prinsessan att draga af honom hans skor. Då kungen-fadren kommer för att tukta den oförskämde, slår Grimborg med egen hand kungens 12,000 hofmän, tar med sig dottern och låter kenne springa bredvid hästen genom 30-mils skog; hvilken motion gjorde skön jungfrun spak. Äfven kungen måste gifva sitt ja, sedan ytterligare 24,000 af hans hofmän stupat för Grimborgs svärd, och ger honom sin dotters hand, naturligtvis jemte halfva sitt rike. Geijer tror kämpavisan tillhöra den tid då den ursprungliga hednasagan förlorat sin betydelse och skalden travesterar. Man finner dock att travesteringen här blott gäller styrkan, men lemnar personen orörd. Redu