Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 1

timma det korta afstånd som skiljde mig från det främmande slottet; jag blef införd till min mor. Hon låg i en stor säng med mörka sängomhängen. Hennes bleka anlete aftecknade sig tydligt i skuggan och hennas ögon rullade i sina orbitor med ett obeskrifligt uttryck af fruktan. Då hon såg mig inträda gjorde hon en rörelse af glädje och räckte armarna emot mig. — Ack, du är då här! sade hon. Hennes röst darrade liksom hennes kropp. Jag satte mig vid hennes hufvudgärd, återtog Renaud, och maskinmessigt kastade jag ögonen omkring mig liksom för att begära förklaring öfver hvad som tilldragit sig. På andra sidan om sängen observerade jag nu tvenne qvinnor, hvilka utan tvifvel voro de som åt min mor skänkt de första omsorger som hennes tillstånd kräfde. Jag helsade dem djupt och de återgäfvo mig höfligt min helsning. Jag kunde nu betrakta dem noggrannare. Den ena af dem var en qvinna omkring femtio år gammal. Hon hade ett mildt och vördnadsvärdt anlete, ett enkelt men prydligt yttre. Den andra var en helt ung blondin, med svarta långa ögonhår, skuggande ögon, hvilka egde en genomträngande blick. Hennes former voro ännu väl späda, men det fanns hos henne ett doft af oskuld och behag, som hänförde. Hennes drag voro fina, hyn genomskinlig, munnen liten, rosenfärgad och leende. Jag betraktade henne med beundran, utan någon baktanke, med denna naiva tro som man erfar framför Raphaels madonnor. Hon observerade det, ty hon rodnade och slog ned ögonen.