Göteborgsposten – 13 januari 1866, sida 1

teatern i Prag fått till uppförande antagen en ny, af honom komponerad opera, Brandenburgarne i Prag!, hvilken under kompositörens eget anförande nyligen uppförts för fjerde gången och då till hans recett. Mindre Teatern forttar, ehuru med en medelmåttig repertoire, att spela för goda hus, under det att Nya Teaterns salong på sin höjd, och äfven detta torde höra till undan tagen, kan prestera en fullsatt 1:sta Rad och Amfiteater. Hvad bevisar väl nu detta? Jo, i första rummet, att det här dock gifves en ej liten allmänhet, för hvilken en svensk skådebana är ett verkligt behof och i andra rummet, att Göteborg i många hänseenden ännu icke är vuxet en stadigvarande lyrisk scen, allraminst en icke-svensk. Det obestridliga faktum, som vi nu ha för ögonen, det nemligen, att ehuru vi för närvarande ega 2:ne teatrar, och oaktadt de högligen behjertansvärda ansträngningar som å den ena göras för att i någon mån hålla allmänhetens intresse vid lif, likväl ingen af båda förmår att värdigt representera konsten, den svenska lika litet som den utländska, torde kunna tjena som ett välbehöfligt memento för framtiden. Ni tycker om att promenera, och vi äro säkra på att i så fall de båda senaste dagarne, af hvilka gårdagen med sitt herrliga vinterväder och lilla slinkoch slintföre lockat hundradetals åkande och gående ut i våra aller, äfven förledt er att battre un coup sur les promenades. Ni har då omöjligen kunnat undgå att märka, huru långt den nya, vackra kajanläggningen, från mynningen af Vestra Hamngatan utmed gamla fästningsvallarne och ända fram till platsen framför Högre Elementarskolans hus, framskridit, om man kan använda detta ord på en anläggning som bedrifvits så raskt. Desslikes har ni sannolikt, förutsatt nemligen att icke någon af Hagorna eller Masthugget utgör valplatsen för ert TLeben und Treiben — med verklig förnöjelse tagit den nya svängbron vid Rosenlund i ögonsigte, hvars proportioner äro lätta och smidiga äfven om dess utrustning för öfrigt torde kunna förefalla en kinkig betraktare mera enkel än smakfull. Lockad af den inbjudande promenadplats som den i vintersalen glittrande och hvitglänsande kajkanten synes erbjuda fattar ni måhända ett raskt beslut, vandrar, med hela belåtenheten hos en person som tycker sig ha fallit på en god ide, öfver sväng bron och anträder er promenad ut efter kajen, välbehagligt grinande i det trefliga solskene Nåväl, ni har slutat er promenad, klockan slå: just i Domkyrkotornet, just precis den tidea ni har något högst angeläget att uträtta i staden, ni lyfter ert hufvud, som under djupsinniga funderingar öfver ditt och datt sänkts under de sista minuterna, alldeles lagom för att icke stöta näsan mot ett förargligt plank som begränsar alla era utsigter att på denna väg komma in på Vestra Hamngatan. Dock, det finnes ju en port på detta plank, öppnom den, o ve, den är låst. Aha! se der straxt till venster en liten spång som för öfver till det tillämnade grönsakstorget. O, himmel! äfven på den finnes ju en port, äfven den — låst. Ofantligt trefligt, icke sannt? Att kasta sig i kanalen och simma öfver till Kungsträdgården, dertill är vattnet tör kallt och att klättra öfver något af planken, dertill är ni kanske för ovig eller för blygsam, ty att midt på dagen erbjuda Bazargatans innevånare skådespelet af en malträterad öfverrock, ett pa sönderrifna inexpressibles; kanske ert eget ampla jag, sväfvande mellan himmel och jord, som en scarabå på en insektsnål, nej pass! Ihågkommande Tegners sköna skaldestycke Resignationen vänder ni hela träbråten ryg gen och återanträder er vandring samma väg