Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 1

Han kunde dock ej afsluta sin sång; hans ögon slöto sig mekaniskt och han inslumrade, vaggad af den tjusande vision som uppenbarade sig för hans tanke. Han blef uppväckt af Puylaurens som stod framför honom med strålande anlete. — Iåt oss gå, sade han, gör litet toalett och följ mig. Renaud som fullkomligt blifvit återställd efter sin trötthet, infördes hos Gaston, som mottog honom med synnerlig vänlighet. — Herr de Francheterre, sade han, att döma af det sätt hvarpå ni gjort ert uppträdande här, är det min tro alt ni kommer att göra er lycka vid hofvet. Parbleu! jag begär ingenting bättre än att få hjelpa er; ty antingen hedrar jag mig mycket, eller har jag redan bildat mig ett riktigt omdöme om er I afton presenterar jag er för konungen; men vore det ej bra om jag visste hvem ni egentligen är? Det är ingalunda tillfölje af någon känsla af misstroende, jag ber er tro det, som jag frågar er härom. Ni har sjelf kunnat finna med hvilken uppriktighet, jag kan säga erkänsla, som jag erbjudit er mitt stöd. Också är det ingenting annat än nyfikenhet som drifver mig att fråga er någonting sådant, och det är ej min afsigt att vara envis om ni vägrar att tillfredsställa min nyfikenhet. Jag vet tillräckligt mycket om er för att vara öfvertygad att ni är en fullkomlig ädling. — Ers höghet är på intet sätt indiskret, och jag har ej för afsigt att dölja annat än hvad jag sjelf är okunnig om. Jag rättar mig sålunda efter era befallningar och skall förtälja allt hvad jag vet om min egen historia.