Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 1

— Nå till bords dål utropade Gaston. Och kom ihåg att det ingenting är som tvingar er. Början af måltiden var tyst, ehuru väl använd. Men sedan Gaston derefter med en åtbörd aflägsnat de domestiker som betjenade honom vände han sig till Renaud och yttrade: — Jag är nu färdig att höra er. — Så långt jag minnes tillbaka, började Renaud, står ännu för min syn det slott hvari jag blifvit uppfostrad, resande sina murar på en leende kulle, omgifven af skogar, samt utbredande sin hvita fagade mot den alltid grönskande dal i hvilken Yonne-floden framrullar sitt vatten. Det tyckes mig som om mina första blickar ännu beständigt vore fästade på slottet Joignys höga murar och torn I samma mån jag blef större kunde jag mer uppskatta. mina föräldrars blygsamma enkelhet. Min uppfostran försiggick lugn och behaglig i denna tjusande vrå af verlden der jag trodde mig för första gången hafva sett dagens ljus. Min fader, herr de Partillan, var en tapper krigare och trogen följeslagare till den aflidne konungen. Han hade deltagit i dennes alla bataljer, med honom hade han fot för fot undanträngt spanjorerna från Frankrikes konungarike, utan att förvärfva annat än hugg och hade med fri vilja dömt sig sjelf till glömska och tillbakadragenhet alltsedan den dag då Ravaillacs knif med våld från fransmännens kärlek borttagit den störste monark och det ädlaste hjerta som klappat på Frankrikes gjord allt sedan Frans I:es tid.