Göteborgsposten – 12 januari 1866, sida 1

A — — —— het i riktning mot Danmark, Preussen och Storbritannien. Dernäst vänder den atmosseriska strömmen sig mot söder; och Frankrike, Spanien, Tunis och Algier angripas at epidemien. Allt sedan 1817 har koleran oförändradt följt. denna marschroute. Deraf att koleran sålunda slår ned öfver sina offer från luftens högre regioner, förklaras sporadiska eller spridda fall, hvilka tima här och der utan synbar orsak, utan något samband med andra fall och på ställen, hvilka hafva rykte om sig att vara sunda. En osedd hvirtvelvind, en tillbakaträngd kokning upp och ned af atmosferen, ett bål, genom plötslig hetta eller elektricitet borradt i ett luftlager, kan föranleda mefitiska atomers nedstigande i tillräcklig grad, för att skapa kolera der den minst väntas. Denna omständighet är ensam tillräcklig att bevisa dårskapen i att vilja fly undan sarsoten. Flyktingen kan lika tort komma ur askan i elden, eller utbyta säkerhet mot fara, som verkligen undslippa ett ondt, hvilket endast fruktas. Fruktan är den mest preedisponerande anledningen, om icke orsaken, till sjukdomens angrepp under epidemien. Den tyckes nedtrycka hela kroppssystemet och prisgifva det åt sarsoten. Fruktan skapar icke sjukdomen, men hon gör den lidande emottaglig för giftets tillträde och verkan. Dess tidigaste offer äro: de, som betagas af skräck. Vi äro kreatur, som gå rad i rad uti hjorden. Den ene verkar på den andre, och känslan är smittosam. Hvarje soldat i ett regemente får af sina kamrater en sporre till sitt mod eller sin fruktan. En modig officer med själsnärvaro och besinning är lika god som en hel bataljon. Hvad som håller modet uppe hos folket under en epidemis hemsökelse, är derför af större värde än medicin. Hvarje man af rang, hvarje prest, läkare och hvarje chef för en alfärsgren, bör derför förbli på sin post, då epidemi inträffar. Befrielse ligger icke i flykten. Pligtens post är äfven säkerhetens. Vi komma nu till det, hvarifrån vi utgingo: hela mensklighetens solidaritet, och i detta fall särskildt Europas och Hindostans. Vi tro oss veta hvarifrån koleran kommer. Huru kunna vi förhindra dess återkomst? Bengalen är det fruktbaraste land i verlden. Muddret i Ganges, källan till fruktansvärda epidemier, kan tjena till att ytterligare öka dess fruktbarhet. I stället för att bortkasta hundratusenden pund sterling och offra tusentals menniskor på onyttiga och ödeläggande expeditioner — hvarför skall icke Europa vilja sluta ett förbund mot det gissel, som periodiskt decimerar det, och, genom att kanalisera Gangesdeltat, göra det odlingsbart samt med tillhjelp af derpå följande dränering sundt, eller åtminstone för att det ej längre må vara en brännpunkt för pestdigra utströmningar. Hatva vi redan så mycket ris, tobak, indigo, bomull och socker i verlden, att merä är rent af till ötverflöd, äfven om det alstras i närheten af en lätt sjötransport? Genom öppnandet af Suezkanalen skall Bengalen snart befinna sig i direkt förbindelse med Europa. Kolerans medelpunkt skulle kunna bli en outtömlig källa till rikedom, i stället för att den nu; är en obarmhertig mördarehåla. Den tribut, som sedan 1817 betalts till kung Kolera, uppgår till 47 millioner lik! Om man medger, att en menniskas lif har samma penningevärde som en oxes, neml. några och tjugo p. sterl., eller så omkring, uppgår totalförlusten vill icke mycket mindre än 100 mill. p. sterl. Vi tillåta oss slutligen hoppas, att Europas nationer skola etter moget öfvervägande och i full öfvertygelse om allas solidariska ansvarighet, afhugga det onda vid sjeltva ro