Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 1

— Ingen, min fru. Jag tillhör Monsieurs, konungens broders hof. — I hvad egenskap? — Jag vet det ej ännu, min fru. En obetydlig tjenst som jag haft lyckan att kunna göra Hans Höghet har förskaffat mig inträde der. — Hvilken tjenst? — Det är en hemlighet som ej tillhör mig, svarade Renaud med fasthet. — Och ni är Gaston tillgifven? — Mitt hjerta lika litet eom min arm kan bortskänkas mer än en gång, svarade Renaud ädelt. — I den händelsen, min herre, är ni af våra vänner, yttrade hertiginnan i det hon räckte honom sin hand. Blyg landtbo som Renaud var, tryckte han dock en vördnadsfull kyss på denna täcka parfymerade hand. — Hvad beträffar den hemlighet, som ni kommit på spåren, så öfverlemnar jag den åt er heder; jag tror att ni skall veta bevara densamma som sig bör. — Ni bör ej tilldela mig större förtjenst än jag eger, min tru. Jag har intet sett och intet hört, det försäkrar jag er! Jag har knappt sett er kavaljer, hvilken böjde ett knä till marken för att upptaga er handske, hvilket äfven jag säkert skulle gjort om jag varit i hans ställe. Den förnäma damen blef rörd öfver så mycken finkänslighet. — Jeg hoppas då, fortfor hon, att allt är glömdt emellan er mina herrar. Grefven hade nalkats med leende ansigte.