Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 1

BE FA SS 1 nuser N: 9 VIA dmedjegatan. — — HF — — den är för honom mera än han trott, han lefver i och genom densamma — och så vänder vemodet åter. En mildare form af denna humor än den sentimentala, af hvilken bl. a. Jean Paul och Goldsmith voro representanter, och en starkare, den melankoliska, som representeras af Hamlet, af narren i King Lear. Vemodet kan åfven gå öfver till yttersta förtviflan såsom hos Byron och Heine. Den dystra stämningen beror på en djupare reflektion öfver verlden, då deremot den glada stödjer sig på en frisk uppfattuing af densamma. Den högsta formen af humorn är dock medelvägen emellan båda, i hvilken den högsta smärta paras med den högsta lust. En sådan humor känner sin egen svaghet, men derbredvid står känslan af det högsta klar för honom. Hans sorg och glädje väga jemt mot hvarandra; han är lugn under den djupaste oro. — På denna humor är Shakespares ett bland de få exemplen. Humorn fanns till långt innan den blef döpt. Namnet uppstod i förra århundradet, men den framträdde äfven under antiken, då dess samhällslif började upplösas. Men dess första säkra stöd blef dock kristendomens grundsanningar — läran om syndaförderfvet och försoningen. Prof. L. öfvergick derefter till sitt egentliga ämne, undersökningen om den svenska humorn. Tal. uppläste en skildring af Geijer öfver den svenska naturen sådan den måste sätta sin prägel på svenskens lynne, huru dess skarpa motsatser mellan årstiderna, mellan den enas lif och den andras dvala måste öfver vårens skönaste leenden kasta en skugga af förgänglighet, måste inom hans egen karakter framkalla samma vexlingar. Svensken är en trög nation full af hetsigheter. Nordiska naturen väcker ofta svårmod och försoffning. Men denna samma natur eggar äfven till verksamhet, och så njugg är den ej att den ej kan besegras, att den ej för arbetets trollformel öppnar sina skatter. Och om nordbon efter dylika segrar öfver naturen sjunker i dvala, så är det i stolt medvetande af hvad han uträttat och kan uträtta, och om han slumrar in, är det ett lejon som sofver. Denna trotsiga sjelfkänsla och tro på egen förmåga, framkallad af striden med en hård natur, är för svensken egendomlig. Ingen annan en svensk skulle som Carl XII kunnat tillställa kalabaliken i Bender, men ingen annan än sådan, som samme Carl kunnat, då fosterlandet var i fara, ligga till sängs utan att vara sjuk. — Med all denna öfvermodiga trotsighet, är dock svensken väl medveten om alltings fåfänglighet. Bakom vårens förhoppningar står ju vinterns hotande molnvägg. Svensken är dock ej pjunkig utan snarare glad. Han blir aldrig hållningslös i smärtan, snarare i glädjen. Döden ser han leende i ögat, och Tegnr målar träffande hans karakter då han låter Ingeborg om sin älskare säga: Han sätter spetsen af sitt goda svärd mot Nornans bröst och säger: du skall vika. — Den humor, som ligger i svenskens lynne måste således ega en viss rimodig glädtighet, liksom den äfven måste pga den lyriskt-episka ansrtykning, som är svenska folket egen. Tal. öfvergick, efter att ha gjort denna ramställning, till en speciel betraktelse öfver len humor som uppenbarar sig i Asaläran, vilken, om den af Greklands gudalära öfverräffas i skönhet, dock står öfver denna i ljupsinnighet. Den är en storartad tragedi, hvilken Asagudarne försona sin skuld att ha imgåtts med jättarne genom sin undergång, ch som tillochmed låter den gamla solen ppslukas, dock först sedan hon födt en doter som skall lysa öfver en ny och lyckligare erld. Men Asatragedien har dock, liksom —— — ——!— —