Göteborgsposten – 11 januari 1866, sida 1

—U—ennGeeWh — — tille den i Bellman bryter fram i en väldig ström, afspeglande himmel och jord. Prof. L. ville förs: gifva en framställning af humorns begrepp. Humorn syntes ha blisvit af vetenskapen styfmoderligt behandlad i jemförelse med5t. ex. det sköna, det sublima etc. Humorns begrepp hade i allmänhet blott blifvit bestämdt genom en bild. Man har sagt att humorn ler och gråter på en gång:, att den vore en kyss som ger glädje, som ger omärta o. s. v. Orsaken hvarföre man för att bestämma humorns väsende griper till en bild för att ersätta hvad som brister i definition, vore den att humorn är så subjektiv, att den undandrar sig all definition, emedan dess rötter gå ned i känslans dunkla regioner. Man vet huru man är till mods, men vill man uttala det, har språket ej ord; man måste gripa till en bild. — Man ser emellertid af dessa bilder, som skola ge begrepp om humorns väsende, att densamma består af bjerta motsatser. Den är ej en ogrumlad känsla, utan en blandning af sådana. Humorn ser ej föremålen såsom i middagens klara ljus, skiljda från hvarandra, utan liksom i månskenet, i hvilket föremålen tyckas flyta tillsammans. Den är en känslans clalrobscur. Man kan ej förklara huru de logiska motsatserna ljus och mörker kunna så underbart sammanväfvas, men de göra det. Detta gäller äfven om humorn, denna hemlighetsfulla enhet af smärta och glädje. — Humorn är ej alltid löje, blandadt med vemod, ej heller alltid vemod, blandadt med löje. Motsatserna gå öfver i hvarandra, utan att man märker då öfvergången eger rum. Från det sorgliga leendet öfvergår den till löje, sedan kanske till förtviflan, men i hvarje efterföljande af dessa stämningar återklingar alltid den föregående. Humoristens känslor frammanas af de dagliga erfarenheterna ur hans inre verld, af erfarenheten att det bästa inom honom alltid drages ned i det låga af en gäckande tomte. Har han ett ögonblicks harmoni inom sig, så är det blott för att denna skall öfverröstas af missljud. Han känner att han aldrig kan svinga sig upp till den höjd han ser framför sig, men — han har dock det lugnande medvetandet af sin sträfvan att nå denna höjd. I medvetandet deraf känner han sig på en gång förkrossad och upphöjd. Men sådan som han ser sig sjelf, ser han äfven verlden; den är för honom en dubbelbild af honom sjelf. I det starka ser han äfven det svaga. Hos den storhet för hvilken hopen böjer knä ser han äfven bristerna. Hos den som neddrages, förtrampas, ser och framsöker han äfven gerna förtjensterna. Han beundrar icke serna något, men han föraktar icke heller något. Då han finner svagheter, glömmer han ej, att ian sjelt icke är bättre och skiljer sig deriszenom från den qvicke, från komikern, hvilka tälla sig öfver dem de gissla. I denna blandning af löje och tårar är in det ena, än det andra elementet öfverväsande. Den ene skrattar åt lifvets motsägeler, den andre är mera fallen att sörja öfver lem. Den förre skrattar åt det befängda, nen bibehåller sin vördnad för idealet, hvarat let löjliga blott är en förvridning och hvilket an alltid igenkänner äfven i det låga. Denna ategori at humoristerna innefattar bland andra em som godlynt ej anse det så farligt med notsägelserna. Motsatsen till den glada hunorn, hvilken går ötver till sorg för att återända till glädje, är den vemodiga, som går ver till glädje för att åter sluta i vemod. Jenna ser huru skön verlden är, men sörjer fver dess dårskaper, åt hvilka han dock snart nner det vara klokast att skratta. Han iner dock, att om han skrattar åt verlden, så iste han äfven skratta åt sig sjelf, ty verl— — ———— — AKA