Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 1

— I dag har jag ändrat plan, fortfor Richelieu utan. att fästa någon uppmärksamhet vid sin förtrognes yttrande. Anna af Österrike, mer än någonsin öfvergifven, skall aldrig få några efterkommande . . . — Hm! hvem vet? infaell Boisrobert i tviflande ton. — Hon skall aldrig få några, försäkrade Richelieu i så låg ton att abben knappt kunde höra honom. Jag vakar deröfver. Konungen och drottningen lefva genom mina omsorger i oenighet med hvarandra, och den franska liljan löper stor fara att se sin förtorkade stam för alltid försvinna från verlden. En enda ressurs återstår mig för att låta den åter uppblomstra: denna ressurs är Gaston. Denna gång spratt Boisrobert till af förvåning. — Hvem? utropade han. Monsieur? Har jag väl hört rätt? Han! Vällustingen par excellence! Låttingarnes konung ! — Han sjelf. Härför fordras blott att till den grad kompromettera honom att han ej finner någon annan tillflykt än mig. I detta fall giftar jag honom; hans afkomlingar skola bli Frankrikes hopp och han sjelf blir härigenom den vigtigaste person i landet. Denna sak är föremål för min särskilda omsorg; med honom växer min makt; jag trotsar Annas af Österrike vrede, hertiginnan de Chevreuses snaror, mina fienders anfall... — Ja, men för att nå detta mål, är en annan sak nödvändig ... anmärkte Boisrobert. — Hvilken då? frågade kardinalen. — En qvinna. — Jag har funnit henne.