Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 1

ifvet sarlig. Då man åberopar sig på dödsstraffets nödvändighet, mäste således argumentet bortfalla, äfven om det icke funnes lämpligare medel att åvägabringa säkerhet; men att förneka detta, tyckes vara en beklaglig bankruttförklaring. Skulle man tillochmed tillgripa det enligt vår tids äsigter förhatliga medlet att berötva en tarlig törbrytare synen, för att göra honom oskadlig, så är det likväl klart, att hans beröfvande af en del af kroppen är mindre, än om man fråntoge honom det hela. Den blindgjorde kan, oaktadt förlusten af sin syn, här i verlden tortsätta sitt andiiga och moraliska lif och sålunda bli en bättre menniska, och någon ersättning kan gitvas honom, om hans oskuld senare skulle bli bevisad. För användningen af dödsstraffet kan man icke med tog åberopa sig på statsborgarenas pligt, att våga lifvet för fäderneslandets försvar. Först och främst gäller här den gamla satsen: Åunder vapnen tiga lagarne. Dernäst må anmärkas, att vid krig menniskorna återgå till det råa naturtillståndet; men statsrättslärarne antaga likväl, att endast nödvärnsrätten berättigar kriget, att det endast är be rättigadt till sjelfförsvar och att eröfringskrig strider emot förnuft och moral. På denna sida af barbariet händer det icke heller, att man dödar sina tillfångatagna fiender, ty fångenskapen gör slut på nödvärnsrätten. De, som vilja försvara dödsstraff, åberopa sig på nödvärnsrättens hätd; men denna är otillräcklig. Rätten sträcker sig här ej längre än nödvändigheten: man bör i alla fall icke gå längre i sitt sjelfförsvar, än ändamålet fordrar. Ett atsigthgt ötverskridande derat är straffbart, om än fall gitvas, då det är ursäktligt. Den, som dödar sin öfvervunne motståndare, måste utan tvifvel bli ansedd för mördare eller dråpare. Huru skall man be: trakta staten, om han till nödvärn beginge excesser. Ej heller kan man åberopa sig på vedorgällningsrätten; ty den är egentligen endast hämnd, och om denna är ljuf, är den likvä icke ädel, såsom ett gammalt ordspråk säger. Vedergällsing strider för öfrigt mot den krist lIige försonlighetsläran och bör i hvarje tall uaurkjutas ulf den Högstes domstol. M. B.