Göteborgsposten – 9 januari 1866, sida 1

Om Dödsstraffet. Utvecklingen af det andliga och moraliska hos menniskan är det väsenthga ändamålet med hennes jordiska tillvaro. För befrämjande af detta ändamål behöfves en yttre skyddande makt, och den erhålles genom ingåendet af den samhällsliga förbindelse, som kallas stat. Denna grundval är ett uttryckligt eller tyst samtycke af de individer, som ingå i samfundsfördraget, och derpå hvila statens skyldigheter och rättigheter. Om nu den frågan uppkastas, huruvida staten är berättigad att genom lag fastställa dödsstraff, så måste hon besvaras nekande redan af det skäl, att samtundsfördraget icke kunnat gifva och ej gitvit staten rätt dertill. Individerna, af hvilka staten består, ha sjelfva aldrig haft rätt att förfoga öfver sitt lif (lika litet som att begå sjeltmord), de kunna således icke heller gifva en sådan rätt åt staten eller någon annan. Menniskolifvet är en af Gud anförtrodd gåfva, för kvars begagnande räkenskap skall göras inför en öfvermensklig domstol, som icke bör förekommas af den jordiske domaren, hvilken i alla fall icke kan tillräckligt genomskåda menniskans inre; men genom atkunnandet af en dödsdom ingriper han i en högre sfer och kan icke beräkna följden af att atbryta ett menniskolif under dess icke fullbordade utveckling här i verlden. Den menskliga kunskapsförmågan är icke så fullkomlig, att den utesluter möjligheten af, att en såsom förbrytare lifdömd senare kan, då dödsdomen fullbordats, befinnas oskyldig. Här kan misstaget icke ändras, såsom vid hvarje annan dom. Erfarenheten har tyvärr lärt, att orättvisa dödsdomar ha afkunnats. Då staten, på grund af hvad här antörts, icke kan vara berättigad, så kan han ej heller vara förpligtigad att beröfva en menniska lifvet, äfven om hon måste anses för samfunds