ken skulle ega rum, guvernören Eyre, genom hvars häftiga energi det fruktansvärda upproret blef stilladt, borde suspenderas, ty derigenom skulle försvaret för honom försvagas; och dagen derpå, då regeringen ändock suspenderade guvernören, törklarade tidningen att den gillade åtgärden. För öfrigt är det vida sannolikare, att guvernör Eyre kan försvara sig för sina afrättningar i stor skola än att en politik, sådan som Times anbefaller på Nya Zeeland, skulle låta bringa sig i öfverensstämmelse med mensklighetens och kristendomens föreskrifter. Denna politik är i korthet sagdt det skoningslösa utrotandets. Då den europeiska kulturen sammanstöter med vilda eller halfvilda stammar, uppstå alltid en mängd svåra, sorgliga, man kan nästan säga hemska, frågor. Pockande på sin högre kultur bruka europerna tillåta sig allt, ja, anse allt för tillåtet, och hemskare än alla enskilda grymheter är det då europeerna emot menskliga väsenden, hvilka, såsom maorierna, till största delen blifvit deras kristna bröder, sätta sig öfver alla pligter, som föreskrifvas af den kristna religionen. De tro sig kunna ursäkta sig dermed, att de tala om nödvärn; men huru långt rättigheten till sådant räcker, är ofta svårt att atgöra, och man kan ej värja sig för en rysning, då man hör europåer helt lugnt förklara, att enda medlet emot indianerna är att utlägga gift för dem. Hvad är då hela civilisationen värd, om man förnekar menniskobildningens sedliga grundval? Det må vara svårt att i enskilda fall hålla mättan; men emot en så brutal cynism, som Times framhåller, ha de af densamma hånade och bespottade filantroperna helt visst sitt berättigande. — —