Göteborgsposten – 3 januari 1866, sida 2

— —— — — under stegen af en mensklig varelse och Manette visad sig. Det var en groflemmad och axelbred qvinna. — Hvad gjorde du deruppe, din lata varelse? frågade värdshusvärden vresigt. — Kors herre ... höll ju på att ställa rummet i ordning åt de två adelsmännen som ni väntade i dag. — Duka åt tre personer i lilla salen och laga att det går fort! Manette gjorde i ordning tre kuverter med en förvånande skyndsamhet. — Lemna oss, yttrade dEsquilly till henne och stäng dörren. — Hon ser rätt bra ut! mumlade Boistordu i kännareton. Manette hörde komplimangen, smålog, neg och gick ut. Hon var röd i ansigtet som en pion. — Nu, återtog d Esqvilly sedan han gjort sig förvissad om att ingen kunde höra dem, nu skola vi tala en smula om vedergällningen. ö — Hvilken vedergällning yttrade Laffeymas. I — Parbleu! den ni lofvat oss. — Är ni alldeles tokiga? Huru! ni misslyckas som åsnor och ni talar med mig om vedergällning! — Sålunda, sade Boistordu, är det för alldeles ingenting som våra vänner äro döda, som vi kommit från Fontainebleau till Sens, som vi riskerat våra lif? ... — Är ej det ert yrke? afbröt Laffeymas häftigt. (Forts.)