Göteborgsposten – 3 januari 1866, sida 2

T Fredrika Bremer. Döden har åter skördat ett offer inom den ringa kretsen af våra stora qvinnor, om oss tillåtes här använda detta uttryck. Fredika Bremers stofthydda ligger nedslagen på båren. Detta hjerta, som städse var så varmt och aldrig slutet för den som ville söka det, har upphört att klappa. Naturen har tagit igen sitt lån och släckt ett par ögon, som man vants vid att se blicka så hjertegoda och vänliga omkring sig. Anden har lemnat ett jordiskt bo, som han dock redan länge begagnat för goda ändamål. Isan har gjort sin pilgrimsfart hän till den både äldsta och nyaste at alla verldar — sitt hemland, evighetens rike hos Fadren, detta rike, som är, likt Eros i den grekiska gudasagan, det yngsta af allt, men dock det äldsta, som var före tidens begynnelse, och likväl skall i strålande ungdom förljufva mensklighetens aldra senaste dagar, som är, kortligen, kärleken sjelf i sin idealiska tillvaro. Han visste, han kände redan för länge sedan, att der var Hemmet, det rätta hemmet, och det gick honom såsom svalan i den af törfattarinnan sjelf uti ett ar hennes verk åberopade sagan. Det var en gång en svala — så lyder denna — född under en husknut i Svealand. Hon längtade efter att så flyga ut i verlden, men visste icke huru. Gör som jag!, sade nönan och sparfven, och de visade sina konster och huru de alltid kommo helbregda ned på nära håll. Men svalan ville längre ut i verlden, försökte sina vingar och de buro henne i allt vidare ringar. En dag, hon visste icke sjelf huru det kom sig, buro de henne öfver de stora hafven, och hon flög och satte sig på Faraonernas grafvar. — Den älskliga qvinnans vingar förde hennes ande redan i tiden vida; nu blef flyktens ring så vid, att han hamnade högt öfver bådo Moria och Sion, öfver Vesuvius och Chimborazzo, i Allfadrens sköt. Fredrika Bremer tillhörde det klötverblad af svenska författarinnor, som under tretiooch fyrtiotalet och ätven senare lästes och kommenterades i alla familjer och i betydlig mån bidrogo till att fästa utlandets uppmärksamhet vid äfven den moderna svenska romanlitteraturen. Friherrinnan Knorring har redan för längesedan gått hädan. Fredrika Bremer och Emelie Carln ha varit qvar, tills nu plötsligt döden snuddat med sin vinge vid den förra och, som vanligt, stelnat detrörliga samt förjagat värmen med sin iskyla. Född 1802, uppträdde Fredrika Bremer redan 1828 med Teckningar ur Ilvardagslifvet, i dubbel bemärkelse det främsta hon frambragt. är var — säger en kritiker — poesien rätt hemma i romandikten: en ungdomlig varm känsla förenade sig med en ren, from religiositet, och skarp blick för egendomligheter i karakterer och situationer gjorde hennes romaner till den svenska allmänhetens älsklingslösning, och snart flögo hennes böcker öfver gränsen ut i främmande land, der de dock ätven snart blefvo hemma, ty det är en sanning, att det verkligt konstsköna har sitt hem öfverallt och tilltalar alla, det må behandla stora eller jemförelsevis små ämnen. Fredrika Bremer skildrade hvardagslirvet i familjen, dessa miniatyrer gjorde henne stor. Hon tecknade med lif och lätthet det idylliska hemlifvet, allt hvad hennes yttre ögon sågo, och en fin ironi kryddade dessa teckningar med humorns salt ... få af våra läsare kunna ha förgätit t. ex. den snusförnuftiga Domkyrkan i Hemmet, ett genialiskt utkast i några korta drag. Men den älskliga författarinnans hjerta klappade för varmt för äfven det stora i tiden och verlden, och hon mäktade, tyvärr, ej halla sig inom konstens ram samt fortfarande skildra med sanning Hvardagslifvet, under det tidens mäktiga böljslag brusade derutanför. Konstnärsindividualiteten fick vika för menni skan i hennes allmänlighet. Af hvardagslifvets tecknerska blef en social missionär, och man kunde säga — skrifver någon — att hennes stigande beröm och ryktbarhet stodo i ett omvändt förhållande till produktionernas inre värde. Men då flera velat skrifva denna skefva riktning på fåfängans räkning, tro vi att man gjort henne orätt. Det var hjertat, som segrade öfver konstnären. Det är visserligen en synd emot den högre kallelsen; men det är en synd, som man genast vid dess erkännande måste förlåta. Hvem kan helt och hållet trisäga sig från en sådan? Man kan lära sig att älska äfven kråkfötter och sneda rader mer än tillochmed den vackraste förskriftsstil. Som qvinlig litteratör i allmänhet — yttrar om den hädangångna en af hennes strängaste domare, Orvar Odd — har Fredrika Bremer alltid sin betydelse; hon har läst, stua To . nlrt han var an amana