Göteborgsposten – 3 januari 1866, sida 2

— och ni ha tagit till flykten? frågade Laffeymas ursinnig. — Nå, hvad kunde vi väl göra annat om vi ej i vår tur ville låta döda oss? ... Tre emot två! partiet var ej jemnt. — Fega stackare! brummade Laffeymas. — Ni vet med er att ni nu ljuger, herre! utropade Boistordu med hetta. — Var tyst! utbrast Laffeymas i det han såg sig omkring med oro. De skola komma, fortfor han med låg röst; de skola vara på sin vakt, derföre måste vi taga vår tillllykt till list. Låtom oss först och främst undvika att bli bemärkta. Jag har för vår räkning förbehällit mig ett rum hårintill, skildt från detta genom en dörr försedd med glasrutor, framför hvilken hänger ett förhänge. Som de nödvändigt måste passera genom detta rum för att uppnå sitt eget, skola vi sålunda kunna se dem utan att sjelfva bli sedda. Med dessa ord gick Laffeymas fram till en dörr vid ena sidan af rummet, öppnade den och sade: — Stigen in! Värdshusvärden kom i detta ögonblick in i rummet. — Servera oss en supå! yttrade Laffeymas till honom. — Manette! ropade värdshusvärden. — Här är jag, min herre, svarade en stark qvinnoröst från andra våningen. — Kom ner på ögonblicket. Trätrappan som gick upp från denna sal knarrad