Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

några dämpade röster och skakningen af kiselstenar, utan tvifvel förorsakad af några promenerandese steg. — Hvem är det? mumlade han. Skulle Blanche kanhända vänta några gäster till slottet? Hans ögonbryn rynkades plötsligt och en blixt af svartsjuka lyste i hans ögon. Försigtigt framsmygande mellan träden kom han snart närmare och såg sex män samlade i en krets. Den ene af dem, sannolikt deras herre att döma etter den ton af öfverlägsenhet i hvilken han talade med sina följeslagare, utsträckte sitt finger i riktning mot kullen. — Mina underrättelser äro noggrauna, sade han, det är den der vägen de böra passera, det är här vi böra vänta dem. — Huru många äro de? trågade en af dem till hvilka han talat. — Två. Puylaurens och han. — Är ni fullkomligt säker derpå, herr Laffeymas? — Tyst, morbleu! Inga enskilta namn! utropade denne i det han kastade oroliga blickar omkring sig. De äro blott två, säger jag er. De böra supera i Sens, hvarest friska hästar vänta dem, ty denna natt skulle de vara tillbaka i Fontainebleau. — Och det är derifrån vi skola hindra dem, är det ej så? — Jo, men det är min sak! För ögonblicket skola vi blott tänka på att öfverrumpla dem och taga ifrån dem de bref de föra med sig. — Till hvad pris som helst?