Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

AAA —U—— ——— deplatsen, för att mera uteslutande egna sig åt religiositetens utbildning hos folket och dettas religionsundervisning. Uti Italien skall påfven i år lemnas åt sitt eget öde, helt visst för att gifva den verldsliga spiran ifrån sig. Det är ett märkligt tecken och ett bevis på frändskap mellan vår prelatur och den papistiska, att de ingenstädes sjelfmant afstå från prerogativer, som hela den öfriga upplysta menskligheten ej mera tillerkänner dem. Båda hålla de med darrande händer fast i dessa spiror, hvilka i deras ögon åtminstone som skulle ha blicken riktad på det rike, som ej är af denna verlden, borde vara endast bräckliga rö. De likna den girige på dödsbädden, hvars hela lefnad varit en följd af jordiska försakelser för ernående af lumpen guldskatt, men nu i dödskampen ser lifvets njutningar hägra i aldrig anade sköna bilder för hans syn, bilder som han tack vare sin skatt skulle kunna göra till verklighet, endast han finge lefva. Förtviflad griper han tag i sängkanten, för att hålla sig qvar; men han måste lyda den allmänna lagen och vandra hädan. Så med den romersk-katolska och den svenska prelaturen. Ingendera synes hafva i dess kristliga skönhet uppfattat den andens omätliga triumf öfver det verldsligas, öfver den materiela förintelsens makt, som ligger i språket: Du död, hvar är din udd? du graf, hvar är din seger? Likasom religionens sanningar stå vida öfver alla statsformer, och ännu lefva, då dessa förmultnat och lemnat rum för andra, så skall det andliga prestadömet fortbestå; inom statskyrkan, om presterskapet siår på höjden af sitt tidehvarss bildning; inom frimenigheterna genom den andens stora makt, som ligger i det varma trotsnitet, den från all sjelfviskhet tria hängifvenheten och den lefvande öfvertygelsen, denna tro, som försätter berg. Presterskapet skall ha att välja mellan dessa båda vägar — den fria kyrkan i den fria staten, så lyder tidsandens bud. Under det nyss försvunna året ha vi tagit ett stort steg hän mot stadgandet af denna princip äfven här i landet. Det kan väl anses visst, att 1866 skall föra oss vidare. Under 1865 ändades det stora nordamerikanska kriget och slafveriet är nu till namnet upphäfdt inom alla Förenta Staternas landamären. Hade det förflutna året endast bragt oss denna skörd, skulle det redan gjort tillräckligt, för att erhålla en vigtig och ärofull plats i historien. Det är meninskans rättigheter, som sålunda triumferat; det är det allmänna broderskapet, som vunnit nytt erkännande. Ingen kan nu komma och säga, att vår tid uteslutande är det materiela förvärfvets. Under 1866 skola vi skrida till den första handlingen under det nya statsskick, som 1865 års ständer beslutat. I detta år skola valen till riksdagen 1867, de första enligt den nya riksdagsordningen, utföras. Saken skall tala för sig sjelf och faktiskt ådagalägga, att svenska folket varit moget för den införda stora förändringen. Värdigt och lugnt skola valen försiggå, men — det vare vår önskan — må nationen visa verlden, att hon vet att välja män, som äro fasta i det goda och värda det höga uppdrag som skall åt dem anförtros. Och nu till sist: ett varmt Gud signe dig kära fosterland under det nyinträdda år! Må du med kraft och oförtröttadt nit fortgå på folkupplysningens väg, den väg som leder till frihet, säkerhet och ljus! Må dina söners handlingar fortfarande gifva dig i det europeiska statssamfundet en plats, som förtjenar den allmänna aktning du der åtnjuter! Må frid och lugn hägna dig och dina skördar på andans och materiens fält! Gud bevare fäderneslandet! —