Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

Har den ej med d. 8 December icke inträdt i Norden? Den allmänna täflan på fredens banor är en af tidens häfstänger för mensklighetens höjande ur ett förrunnet tidehvarfs sjelfverksamhet och framflyttande i en ny tid. Krisen genomgå vi nu. Vår tid är de stora brytningarnes mellan tvenne nya tidsåldrar. Hvarje sådan inom historien förut timad brytning har alltid till någon del närmat folken i större och större omfattning mera till hvarandra. Långsamt ha skrankorna fallit, som rests af ömsesidig afundsjuka eller fursteintriger — men de ha dock fallit, den ena efter den andra: detta är faktiskt. Den stundande nya wran skall häfva hindren mot det ömsesidiga varuutbytet folken emellan. Det ena folket skall ej frukta täflan med det andra; det är just den, som gifver dugligheten och det dugliga den plats dem tillkommer, en varaktig plats. Det förvända och konstlade har ännu aldrig kunnat yfvas öfver varaktighet. Frukten af ett mode, en tillfällig nyck, ett stundens hugskott, bortslungas det en nästa stund af någon ny nyck. Blott det, som, genom att utfylla sitt eget värf i naturen, står i harmoni med denna, är på sin rätta plats och eger äfven harmoni med sig sjelf. Att derför under en tid, som är den allmänna täflans och dermed äfven det fria utbytets, vilja draga sig tillbaka derifrån och lefva salig som mandariner bakom den afstängande kinesiska muren, det kan ursäktas dem, som säga: Behöfver tiden icke oss, behötva vi ej heller tiden; men ej ett folk, hvilket med nyväckt håg och stegrade krafter träder tram i handlingen, med rätt och sanning på skölden och laglydnaden i hjertat. Svenska folket skall derför icke heller vägra att ingå med detta år på fullt allvar i den stora fredliga täflingskampen och genom det så länge önskade samt öppet begärda handelsoch sjöfartsfördraget med Frankrike besegla sitt allvarliga uppsåt. Afven här gäller det, att det enskilda intresset viker för det allmänna bästa, att det lägger sina privilegier på fäderneslandets altare. Det är ju naturligt, att vi sedan d. 8 Dec. ej kunna misströsta i detta afseende. IIvad den skandinaviska statsgruppen vidkommer, skall redan inst. sommar gifva de resp. länderna tillfälle att mönstra hvarandras industriela ståndpunkt och krafter, så att de sedan kunna med sstorre gemensamt intresse fortgå på inslagna banor eller välja nya, eldade af ädel täflingslust. Ett gemensamt materielt intresse mäste alltid närma till hvarandra dem, som detta intresse sammanbinder med allt stramare och oupplösligare knutar. Men gemensamhet i materiela intressen förutsätter eller betingar gemensamhet äfven i ideela. Detta nya året skall lemna oss otvetydiga bevis derpå. Varmt skall handslaget blifva på gammal nordmannased. Så underminera upplysningen och den underlättade samfärdseln mellan folken gamla fördomar, hvilka söndrade, och gifva i stället gemensamhet åt en mängd intressen, som närma. Det är gryningen till ett nytt steg hän mot målet: det faktiska erkännandet af menniskornas brödraskap. Sedda under belysning af denna åskådning, förefalla ännu herrskande fördomar så små, så spetsborgerliga. Det är ju endast en tidsfråga, när de skola falla och grusas. Ingen kan jäfva, att till dessa fördomars vidmakthållande under stora tiderymder det presterliga verldsväldet och inflytandet i staten mycket bidraget. Måhända sjelft en gäng födt af nödvändigheten för mensklighetens bästa, har det dock redan för längesedan öfverlefvat sig sjelft. Det har blifvit ett hinder för framåtskridandet i stället för ett medel derför. Dess tid är derför ute och det måste falla. 1866 lofvar att bli ett år, hvilket skall härutinnan kunna att vara af stor betydelse. Å de båda halföar, som bilda Europas nordliga och sydliga spets, förberedas vigtiga tilldragelser, Sverige, som redan alltför länge inrvmt i sin lagstiftningsmakt plats