Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

derefter såg man vågen så långt ögat nådde framrulla sitt kalkfärgade band, och slutligen floden begränsad a vidsträckta ängar och höga popplar. At hvilken sida man än riktade blicken såg man tjocka skogar, hvilka det de betäckte de omkringliggande höjderna bildade liksom en ram af grönska åt detta gigantiska panorama Tystnaden började småningom utbreda sig ölver fältet. På afstånd hördes ännu de bortdöende tonerna af någon fördröjd vingårdsarbetares glada sång, men derefter blef allt tyst och naturen försjönk i den högtidliga stillhet som föregår inträdandet af nattens mörker. Vid denna sena timma vandrade med långsamma steg en ung man fram på den trånga väg som midt igenom skogen leder från Valence slott till stora landsvägen. Han gick med tankfull panna och bekymrad blick samt armarna korslagda öfver bröstet. Hans ögon voro envist fästade mot marken, hans begrundande ställning, hans allvarsamma ansigte bevisade tydligt att hans ben snarare lydde en animalisk rörelsedrift än viljans impuls. Det var tydligt att han kom ifrån slottet, ty han hade på sin högra sida lemnat den väg som ledde dit upp för att begifva sig in på den väg hvars branta sluttning sänkte sig ned mot dalen. Plötsligt stannade han, uppgaf en suck, och sedan han sett sig omkring för att orientera sig begaf han sig in i småskogen och gick beslutsamt fram mot en liten öppning i densamma, midt på hvilken en häst stod bunden. I detta ögonblick nåddes hans öra af ljudet från