Göteborgsposten – 2 januari 1866, sida 1

jemväl lösnummer försäljas a 8 öre. — Tidnir —— —— — menniskohändrens verk, färmår endast göra denna klarare och tydligare, tillgängligare för alla i sin renhet. Jag vet på hvem jag tror! Att ur sitt innersta hjertas djap uppstämma denna förvissningens bekännelse och förklaring — det är att tro på Sanningen i UHistorien. Lyckligt det folk, som aldrig låter den tron falla sig ur händerna! Det folket har förtroende till sin framtid, det har ännu mycket att göra på jorden i det godas, i sanningens tjenst. Det är ännu stadt i sitt förädlingsarbete. Förädkng är frihetssträfvan, är: handlingslust och själsfriskhet. Det täljer ej sysslolöst dagar och år. Det räknar endast hvad det gjort, för att göra ännu mera; afslutar ett conto, för att lägga upp ett nytt och icke njutningslystet slå sig i ro på den vinst det gamla uppvisar. Vinsten är ett tillägg till rörelsekapitalet och dermed till handlingsstyrkan, till krafterna, och dessa skola brukas. Ju större krafter, desto större verk, men äfven större förpligtelser. Dessa växa i mån med förmågan, tiden förnöter dem ej, skärper dem blott. Det är ej nog att använda hela sin rörelsekraft till grundstenens framflyttande och läggande på sin plats. Man skall äfven bygga derpå, ty grunden är ej sjelt sitt eget ändamål. Så måste ande och muskler vara i ständig verksamhet, ty framåt bjuder lagen, som skall vara ledstjernan för det allmänna medvetandet. Då vi derför nu, efter att ha afslutat vår dagskrönika för 1865 och nedskritva de första radema i den för 1866, kasta en blick på svenska folkets stämning, så vidt det för oss är möjligt, är det ett, som väcker vår glädje: att ingen synes hugad betrakta den ofantliga vinst, som 1865 bragte vårt land, såsom ett skäl till stillastående, till hvila på nyskuren lager. Tvärtom, öfverallt der inom våra landamären någon röst höjts till uttryckande af ögonblickets stämning, ha städse i jemnbredd med entusiasm hörts stämmor, uttalande vigten af att den vunna segren innebure ett framtidslöfte. Det är ej nog, att seger vinnes, den bör äfven rätt begagnas. Men vunnen seger höjer stämningen, stärker hågen och ingifver frimod. Så skall den nyinträdda enigheten inom folket gifva oss håg att, likasom vi vunnit i styrka genom den, äfven med förtröstan och vaken blick för tidens kraf, gripa oss an med det nya årsverket. Arbetet adlar mannen, handlingen höjer nationen. Mot ädlare mål spännes kraften, än mot det blotta dagsverket i det egoistiska förvärfvets tjenst. Detta får aldrig vara målet, om en nation ej öfverlefvat sig sjelf. Det är endast medlet för ett högre. På det ifriga arbetet för uteslutande materielt välbefinnande har alltid följt — se historiens intyg! — njutningslystnad, bekymmerslöshet för framtiden, veklighet och en viss liknöjdhet för ädlare och högre ting, tills en storm börjat blåsa och under dånande åskor rensat luften. Med en ständig sträfvan för vår materiela utveckling, ty för folken är det dock likasom för individen at vigt att vara burgna, skola vi derför icke förtröttas i att ha blicken riktad på ett högre. Vi äro ej oss sjelfva nog. Den tanken må förqväfvas såsom en egoismens giftböld. Mot Nordens enhet går vårt mål, men en enhet vunnen ej genom diplomatiska konstgrepp eller artificiela inympningar, utan genom den attraktion, som utgör en af frihetens välsignelsebringande egenskaper. Stort är värfvet, som dock är vårt eget försvarsställande, såframt det är sannt, att folken ej få lefva uteslutande för detta nu, för det närvarande. Nordens enhet betingar vår egen säkerhet, likasom vår styrkas ökande medelbarligen låter målet träda tydligare fram. Ju lättare vi andas, ju lättare fyllas lungorna vid Vesterhaf och Sund, äfven vid Eistrasalt, med litvande luft. Det är som vi trädt ur den qvafva vinterstugan ut i herrlig vårmorgon, der hela naturen sväller som en saftig knopp och jorden tyckes ha förlorat mycket af sin tilldragningskraft, så att kropparne, nyss så dästa och tunga, nästan lyftas upp från marken. Det är solkens vårmorgonstund, som ej blott har guld i mun, utan äfven andlig helsa. HA — —