Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 3

2 so — Hon satt der i god ro just nu inbegripen i en lifig rådplägning med Morton om bästa sättet för ostberedning. Sålunda funnos hvarken John Morston eller Elsie i närheten och dagsverkarne hade för längesedan gått till sina hem. Hvarifrån kom då bullret utantör fönstret, som störde Lions sömn, och hvem var det bleka ansigte, som i den dunkla vinterafton blickade in på far och dotter. V. Den förbannade. — Hallo man, hvad gör ni der? — Hvad angår det er? — Hvar höflig fremling; dessa fält tillhöra mr Elliot och om ni kände honom, skulle jag ej behöfva säga er, hur noga han är at! ingen får nedtrampa gräset. Han tål inger förbrytelse häremot. — Ah! förbrytelse: Nåväl hvad gör n här då? återtog den andre, skarpt fixerande sin angripare. — Jag är hans förvaltare, John Marston det är min pligt att — Fremlingen afbröt honom med ett hå nande skratt. — Er pligt hvad har jag med den at göra? gå ni er väg jag går min. Derpå drog han hatten längre ned öfve pannan, stack händerna i fickorna och börjad hvissla lågt. Marston betraktade honom misstroge och lade med en betecknande åtbörd sin ven stra hand på en stor piska, som han höll I