Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 1

Arma Miriam! Detta var blott en försmak af den bittra kalk hon tyst och undergifven snart måste tömma. Den pinsamma offentlighet som omgifvit Frank Elliot vid hans arrestering och förhör, sträckte sig äfven till familjen på Meadon Farm. Närgången nyfikenhet skulle gerna velat intränga der, men gamle Franks sträfhet höll alla på afstånd. Någon tid förflöt efter denna händelse innan den lilla staden återvann sitt vanliga lugn. Unge Elliots glada sätt och vackra ansigte hade förskaffat honom mycken välvilja der och oaktadt juryns domslut följde honom medlidande och många tvifvel om hans brottslighet till fängelset. Ett bref, skritvet till hans syster, afslöjade en del at den sorgliga sanningen. — Gud förlåte mig det elände jag dragit öfver eder alla! Miriam, jag har aldrig älskat min moder och dig så som jag nu gör, sedan jag har lemnat eder, kanske för alltid. Hvar för hafven J ej också törskjutit mig, såsom min fader gjort. — Jag förtjenar det. En öfverbevisad brottsling! Hvem skulle hädanefter vilja trycka min hand? Jag kan aldrig aftvå denna fläck på min heder. — O, Mirry, kommer du ihåg den fråga du gjorde mig då du besökte mig i mitt fängelse: om jag var skyldig? — Jag kunde ej tala derom då, med din arm kring min hals och dina ögon blickande in i mina. Du tycktes mig så ren och god, och sanningen skulle hafva skiljt oss så vida. Denna känsla qväfde då min röst, men nu kan jag säga dig allt Mirry, vänd dig ej bort från mig; ja, jag äm skyldig — men icke till allt hvartill jag blifvit dömd.