Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 1

ingade af de framsteg Storbritanniens civiliatoriska mission och kommersiela sträfvanden Asien kunna ha eller väntas få. Att man erkligen vid Downingstreet mer än någonsin iktar blicken på Ostindien, Kina och Japan, ör hvarje gång on europeisk process fängslar ippmärksamheten och kräfver inblandning från n engelsk utrikesministers sida, är så myc cet sannolikare, som det finnes en annan euopeisk stormakt, hvilken äfvenledes söker i Asien sin civilisatoriska mission. Under det ngelsmännen med kraft operera söderifrån, irbeta ryssarne lika energiskt norrifrån; jernvägar, telegrafledningar och samfundsförhålanden, hvilka tillstädja utveckling af handel )ch industri, följa i de ledande och stridande cämparnes spår. Dessa skola helt säkert inom ängre eller kortare tids förlopp möta hvarindra; men då de äro nog mäktiga att iland nålla hvarandra stången, skall följden deraf neppeligen bli någon, än den att en och hvar itaf dem skall anse sig då hafva i Asien funnit gränsen för sin qvantitativa utvidgning; den alitativa skall derefter börja med ny kraft, och den vidsträckta veridsdelens delaktiggörande i den europeiska civilisationens goda inträda efter stor måttstock. Asien är i denna mening vår tidsålders Amerika. De små nationerna spela i dessa verldshistoriska drama oftast antingen relativt obetydliga eller alldeles stumma roller; de sjöfarande ibland dem hafva de första tillfallit; men det kan likväl icke nekas, att danskarne sökt utfylla sitt. Fraktmarknaden i Amurlandet tyckes dock ännu vara temligen obekant; men alldenstund den är af en stigande betydelse, skola några upplysande anmärkningar om densamma helt säkert icke vara ovälkomna. Sedan Siberiens ståthållare, grefve Muraview, år 1854 utan det aldra ringaste motstånd från någon sida besatt Amurfloden ända till dennas utlopp, som skiljer ön Sagalien från fastlandet och hvars största del bildas al den tartariska hafsbugten, samt anlagt Nicolajevsk vid flodens mynning och en mängd handelsoch militärstationer längs densamma lät ryska regeringen år 1858 genom en at dessa för det chinesiska herraväldet så ödesdigra Tientsien-traktater till sig afträda hela det område, som mot söder och öster omslu tes af Japansjön och ofvannämnda hafsbugt, samt mot norr och till största delen mot vester begränsas af Amurfloden och dess bitlod Usuri; derefter öfverenskom man i Peking genom gränsregleringstraktaten af d. 14 nov. 1860 om den linie, som från Usuris utsprång till Japansjöns Victoriabugt bestämmer Amurlandets öfriga vestgräns. Detta område, som har en längd från norr till söder af mer än 150 mil och hvars bredd från öster till vester vexlar mellan 30 och 40 mil, var en del af Mantschuprovinsen hirin, hvars till en del nomadiserande innebyggare voro föga talrika, ej tålte ibland sig några fasta kinesiska myndigheter och endast genom periodiska tributer af ringa värde till hofvet i Peking erkände ett slags kinesisk öfverhöghet. Den nordliga hälften at landet är ett skogbevuxet slättland med rått klimat; den sydliga hälften, som är relativt mild och fruktbar, genomskäres på längden mellan Usuriflodens och Sjökustens lågländer af en bergskedja, som kineserna kalla Sih