Göteborgsposten – 29 december 1865, sida 1

hennes blick föll på den från lampan belysta hutvudgärden. Det var en högtidlig stund för henne, ensam i den tysta natten; intet ljud utom Elsies tunga andedrag och den gamla klockans regelbundna tick tack afbröt tystnaden derinne. Ute rasade stormen. En ängsligt klagande vindstöt kom och skakade trädens grenar mot fönsterrutorna samt svepte kring det gamla huset med ett ljud, liknande en plågad andes ångestskri. — Hör, Miriam, hvad var det? — Ingenting moder, endast vindens susning i träden. — Ah! det ljöd för mig likt en röst, — Franks röst. Du vill åter tro att jag drömmer, Miriam. Jag får snart sofva. Ja, jag är döende, döende, och skall aldrig mera återse min son! Han var alltjemt, som i fordna dagar, hennes första tanke. Miriam visste väl att Frank var modershjertat närmast, att dess kärlek till honom skulle öfverlefva allt annat och hon fördrog det utan klagan. Hon hade aldrig afundats brodren den rika företrädesrätten modren från början skänkt honom. — Miriam, du måste gifva mig ett löfte. Flickan spratt till vid den ifriga, darrande tonen och den plötsliga glansen i de skumma ögonen. Det låg något djupt rörande i den bedjande blicken och hon kände huru de magra fingrarne grepo fastare om hennes arm. Hon darrade. Hade hon någon aning om hvad hon skulle lofva? Mrs Elliot fortsatte under pinsam ansträngning: