Göteborgsposten – 23 december 1865, sida 1

sagt i hvartenda hus och under det att hrr Beyers, Arwidssons, Timeus m. fl, deribland aän spela hutvudrollen, får man nästan örveralltaäri se något som man gerna skulle vilja lägga b sig till isynnerhet om man ser med barndo0: mens lystna ögon, ty aruk elu leksaker ut må b ker sig specielt genom en mångfald at smakfulla och sinnrika föremål, ofta värda ett bavire o öde än att innan kort förvandlas till en hand full stolt och begrafvas i någon okänd vrå af fi barnkammaren. Det är för öfrigt räittl kostligt att se huru när Julen nalkas bådelr tänkbara och otänkbara saker och ting sramlU häfvas såsom särdeles lämpliga och ända siå målsenliga Julpresenter. Ja vi ha till och it: med bland sådana sett an öras — waterclosets och sängvärmare! Den storartade opinionsyttring som egdo rum i början af veckan, det största sackeltåg v som i mannaminne här skådats, hur Sikerli d sen hos en hvar qvarlemnat ett outplånligt ntryck, detta icke minst genom de vackra och hjertliga ord, hvarmed föremålet tor denna vanliga hyllning uttryckte sin tacksamher derför. i En gammal tradition ville veta att tre Adevådor på hvarandra ir ott lika nödvänligt appendix till julen som julklapparne och 5rötrimmen. Det ser dock lyckligtvis ut som im dessa kloka gubbars och gummors profetior skulle komma på skam, ithy de hittills icke hunnit längre än till summa 2:ne. i alla fall alldeles tillräckligt, isynnerhet som starka anledningar finnas till den tormodan avt båda uppkommit genom — mordbrand. Man har anmärkt att vid båda dessa tillfällen karusellen var i fara. Beklagligtvis lyckades man vid eldsvådan å Brandidala bättre att sauvera de oskäliga djuren — trähästarne — an de lefvande, således ej såsom vid sista eldsvådan å Lorensberg. För dir. Gandelius är säsongen sortlarande satson morte. Måhända kan det också anses en smula vågadt utt under sjeltva julveckan, då tillrustningarne till den stundande helgen i allmänhet anses upptaga de flestas tid, gilva inalles icke mindre än 4 representationer. Redan på Annandagen är dock hr Gaudelius färdig att ta itu med en ny opera och det icke mer och icke mindre sin Meyerbeers -Prosfeben som ar ganska naturliga skäl aldrig här kunnat uppföras. Men ille faeiet, och programmet utlofvar skridsko-quadrille och soluppgång, det stora kröningståget samt explosion och sammanstörtningar. Med kännedom om direktörens energi och anordningslörmåga torde man kunna hoppas att icke denna opera, liksom vissa under den hedeliga Otens tid, blir en komplett parodi, men nog synes det oss som om den outtröttlige direktörens förmåga, att af det lilla kunna skapa något stort, här blifvit satt på ett svårt prot. Men vi äro nästan öfvertygade om att mannen reder sig, och önska derföre att prositon på Proseten i någon mån måtte komma att motsvara de kostnader, mödor och ansträngningar, hvarmed uppsättningen us n tvifvel varit förknippad. Oaktadt abonnements-teckningen till fru Unrde-Neys gåstuppträdande icke på långt när betäåcker de dermed förknippade omkostnaderna, har dock dir. G. inledt underhandlingar med den utmärkta sångerskan som nämnes på samma gång som en Thersse Tietjens, en Pauline Lucca. En för sin opartiskhet känd musikjournal säger om denna sångerska: Begäfvad med en metallrik, klockren stämma full af kraft, skönhet och smältande bebag, förenar 4 mr mm mm er ri . . . rlhon med afseende på den tekniska utbilåningen italienska metodens bästa tradikioner med den tyska sångens själfulla uttryck. som hon äfven har i sin makt att stegra till den högsta Uagiska passion. Denna mäktiga stämma som från de djupaste brösttoner uppstigor till det trestrukna des, denna glänsande virtuositet, denna energi i föredraget bilda tillsammans en konstnärinna af första rangen. Ytterligare ha vi oss med visshet bekant. att underhandlingar äro å bane med balettmåstaren hr Martin från X. teatern, att i början af året uppträda med ett utvaldt sällskap af Kongl. teaterns balettkår, hvilket bland annat skulle komma att uppföra den så mycket beprisade baletten Idealet, i hvilken den unga och täcka dansösen mill Forssberg firar så lysande triumfer. Synd vore sålunda att säga at icke den direktören upptyller allan råt tsårdighet och ännu större synd vore det om resuleatet al alla dessa bemödanden blefve — ett pu tomma händer. Och nu till sist, en angenäm och fridful Jul åt oss alla! Må den rena och den oskrym tade glädjen vara den förnämste gästen vit rikemans bord, ty då äro vi törvissade on att i hans sällskap följer en annan god en gel: barmhertigheten, och mången stråle frå! glansen deruppe i praktens salar skall d: falla ner i de skumma boningar der nöder och behofvet dvå Och J tattige och be :ungade, törtviflen ej; när nöden är störst, ä Å.