Göteborgsposten – 8 december 1865, sida 1

Dudley hade försvunnit, men i ett af sina bref från Australien skref Meg följande: Här finns en karl i staden som kallar sig Colbroke, hvilken brukar att köpa och sälja guld af guldgräfvarne och till köpmännen. Hans kinder och läppar äro öfverhöljda af ärr efter vitriololja, och inga polisonger har han; men min Tom har sagt honom, att han kände igen honom för att vara m:r Dudley. Men han nekar dertill med förskräckliga svordomar. Jag har icke sett honom, men fär jag se honom, så skall jag säkert känna igen honomeGamle Hawkes stannade qvar på Bartram, litande på den illistighet med hvilken deras förehafvande blifvit dolda äfven för gamla Wysts och hofmästarens misstankar, och på den hemlighetsfullhet som för den yttre verldens ögon vanligen insvepte Bartram-Haugh och allt hvad dertill hörde. Besynnerligt nog föreställde han sig att jag flytt långt innan man inträdde i rummet, och äfven om han blifvit arresterad, var han säker om att det ej fanns något bevis som kunde binda honom vid mordet, om hvilket han ville ihärdigt förneka all kunskap. Man anställde en medikolegal besigtning på min onkels kropp. Dödsorsaken förklarades vara en för stor dosis af laudanum, genom en tillfällighet intagen af honom sjelf. Först nära ett år efter tilldragelserna på Bartram blef Dickon Hawkes arresterad på en mycket förskräcklig angifvelse och satt i fängelse. Det var ett gammalt brott i Lancashire som nu kom öfver hans hufvud. Sedan han