Göteborgsposten – 8 december 1865, sida 1

A — — — — lighet ätnjutit tjonstledighet i justitierevisio nen, hvars chef frih. De Geer är och som ha befordrat honom till den tjenst han innehar Icke heller bör man taga grefve Sparre mec 1 räkningen, lika litet som grefve Hamilton hvilka begge allenast ha till syftemål, at störta den nuvarande ministeren, ehuru det ä samma minister, som skyddade grefve Sparre då han, komprometterad genom den smutsiga bränvinsbränningsaffären på Brogård, ansåg sig böra begära afsked från landshöfdingebe ställningen. Men jag vill framhålla grefve Mörners förfarande såsom bevis på hatet mo: friherre De Geer. Då nämnde grefve i går på riddarhuset uppträdde mot representations. förslaget, så yttrade han bland mycket annat att de talrika adresserna voro olagliga, mer att de detta oaktadt fått införas i Sveriges of. ficiela tidning (hvilket naturligtvis innebar en anklagelse, riktad mot justitieministern) — ja, han gick i oförsynthet ända derhän, att han benämnde friherre De Geer såsom den på en förvildad folkopinion trottsande medregenten — och detta ovärdiga angrepp helsades med akallande — bravorop! — Jag är tullkomligt öfvertygad, att ott sädant anfall, ett sådant uttryck icke i något annat stånd skulle kunnat aflöpa utan den allvarligaste tillrättavisning. Hos adeln angaf det situationen. På läktaren — och jag antager äfven nere i salen — riktades, då det nyssnämnda anfallet skedde, mångas ögon på frih. De Geer. Han sattlika lugn som alltid på sin plats: icke en mnskel rörde sig i hans ansigte: samma allvarliga, halft melankoliska blick som alltid — de i hatets gift doppade pilarne — sårade honom icke — och hvarföre? Jo emedan han vet att svenska folket i honom aktar en ärans man — och då kan han äfven med lugn tördraga några hundra personers af såradt adelshögmod framkallade ilska. Då friherre Gripenstedt i Tisdags begaf sig upp på riddarhuset, hade han aftonen förut angripits af ett svårt giktantall. Hela natten hade han legat sömnlös i plågor. Läkaren afrådde honom enträget på morgonen att stiga upp, förbjöd honom att gå ut, och förutsade de betänkligaste följder af en starkare ansträngning. Men allt detta till trotts, begaf han sig upp på riddarhuset. Med möda gick han upp för trapporna, han skred fram — och intog sin plats. Då han började sitt briljanta anförande, var hans röst svag; man såg att han led af den stora ansträngningen att stå på bänken, utan något stöd. Men han litvades allt mera, hans rörelser blefvo alltmera uttrycksfulla, hållningen mera imponerande, och hans tal var ett de mest glänsande momenterna i hans långa parlamentariska lif. När han satte sig, föll han tillbaka, plågorna äterkommo med ökad styrka, och han aflägsnade sig, men först vid pleni slut, med samma svårighet som han kommit. Under gårdagens debatt gjorde utan tvifvel grefve Manderströms korta, men med vanig elegans hållna anförande den största effekten. Det var, hvad som annars icke alltid är allet med den gamle diplomatens tal, bestämdt och fritt från alla reservationer. Han erinrale om sin fyratioåriga tjenstemannabana, hvari någon garanti låg för hans åsigter och hans u uttalade intresse för förslaget, och han beonade särskildt att en stark konungamakt nunera icke kan bestå utan en folklig repreentation. Den gamle Printzensköld, kammarrädet, om alla tre dagarne varit på ständig vandring rån sin bänk upp till Landtmarskalksbordet, ler han nyfiket studerade namnlistan, för att tålig som alltid se när hans tur kom, talade dag som vanligt, samt alltid utgjutande en kur af otidigheter mot — tidningspressen, som