Göteborgsposten – 6 december 1865, sida 1

Sveriges adel! Det är dess äldste och på samma gång dess yngste son, som nu yttrar sig; den äldste, ty jag kunde tala till dig från den främste bland dina bänkar, den yngste, ty det är första gången jag höjer min stämma på detta rum.4 Han uppmanade adeln att genom en storartad uppoffring visa sig värdig de store läder, hvilkas bragder den hade att tacka för sina företräden (stormande bifall). Hr P. R. Tersmeden sade sig värdera förslaget mest derför att det grundade sig på kommvnalförfattningen Kapt. frih. Eric Leijonhufvud ville rösta emot förslaget, emedan det degraderar adeln och lägger makten i händerna på medelklassen. Stridigheter mellan arbetsgisvare och arbetstagare, rikedom och fattigdom, skola uppstå och dessa komma ej att sluta förrän arbetarne tillryckt sig väldet. Härmed afslöts plenum. Presteståndet. Sedan K. M:ts propositioner om anslag till jernvägar och jernvägsmateriel blifvit diskuterade och remitterade till statsutskottet samt några andra saker blifvit afgjorda, upptogs den egentliga frågan för dagen till behandling. Kl. slog just tolf, då d:r Lindgren med anledning af det kungliga representationsförslaget begärde ordet. Om. yttrade han, det för den enskilde mannen i det privata lifvet är angenämare att kunna bifalla en Önskan än afslå den, så är det för den offentlige mannen en smärtsam pligt, då han måste ställa sig i deras led, som, manade af sin öfvertygelse, finna sig nödsakade att sätta sig emot en pluralitets lifliga ästundan. Han visste att han, om han röstade för förslaget, skulle vinna bifall och tacksägelser ända från Ystad till Haparanda, men att han i motsatt fall skulle utsätta sig för hat och misstanke för låga afsigter. Sådant vur dock icke tillräckligt för att inverka på honom. Han följde sin öfvertygelse och sitt samvete. Det var egentligen 3 svaga punkter i förslaget som bestämde honom att förkasta det. För det första ställer det eller kan åtminst;ne komma att ställa konungamakten i tryckande beroende af riksdagen; för det andra lemnar det ingen garanti för att alla andeliga och materiela intressen skola komma att blifva bevakade, och för det tredje har det det stora lytet att det sätter makten i händerna på en enda samhällsklass. Han slutade med att taga Gud till vittne att hans Nej till förslaget var dikteradt icke af enskildt intresse utan af lågande kärlek till fosterlandet. Efter honom uppträdde Prof. Ribbing, med en vidlyftig analys af regeringens förslag, hvaraf resultatet blef att han icke ansåg sig kunna bifalla detsamma. D:r Gumelius talade för förslaget varmt och länge och ansag, att ifall man opartiskt vill bedöma detsamma, är det både tidsenligt och godt och långtifrån radikalt. Det är bygdt på demokratisk basis, det är sannt, men det är i öfverensstämmelse med tidens fordran. Han bad ståndet betänka de möjliga följderna ifall det skullo förkasta det, ett afslag skulle med sina verkningar återfalla icke blott på ståndet enskildt utan äfven på kyrkan. Han hade också ofvervägt de vådor man sagt skulle följa med dess antagande, men för sin del icke kunnat finna att de kunde blifva af någon farlig art. Han uppmanade till enighet, till uppoffring af gamla privilegier, och det var i förhoppning att landet under en ny representation skulle få njuta raskare utveckling både i andligt och verldsligt hänseende som han lade sin ja-sedel i valurnan. Nu uppträdde doktor Sandberg och anhöll att ståndet ville bifalla ett af honom nu framstäldt alternativ-förslag, neml. alt, antingen dröja med afgifvande af sitt rotum i frågan, till. dess att ridderskapet och adeln först fattat sitt beslut, eller att, ifall detta icke godkändes, man måste besluta att morgondagens plenum i presleslandet inställes. Häremot uppträdde kyrkoh. Otterström, doktor Almqvist, doktor Säve, professor Selander och doktor (jiumulius. som, dels ansago det icke öfverensstämmande med grundlagens föreskrift, dels såsom förorsakande onödig tidsutdrägt. Doktor Rundgren, biskop Bring och doktor Ljungdahl röstade för att plenum måtte utsättas till om onsdag. Efter af talmannen framställd proposition på doktor Sandbergs förslag, beslöts efter anställd votering med 35 ja mot 20 nej att presteståndet skulle dröja med frågans afgörande tills det blifvit kändt hvad ridd. och adeln fattat för beslut.