Göteborgsposten – 6 december 1865, sida 1

ste påtvinga solker. Å andra sidan kunde väl ingen föreställa sig att ett af konungamakten framlagdt förslag, som blifvit godkändt af tva stand nästan enhällihyt och med bifall mottaget af landets allmänna mening, skulle öfvergifvas derför, att det nu möjligen solce på en knapp majoritet. Talaren slöt med den törklaring, att han ej ansåg sig behöfva vädja till känslorna hos husets medlemmur. Dessa voro nog högt stämda förut, utan ville han blott erinra, att om ridderskapet och adeln nu antoge detta förslag, skulle det vinna den svåraste af alla segrar; segren olver sig sjelf. Prof. Fr. Cederschiöld erhöll härefter ordet och uttalade sig i ett varmt anförande för förslaget. Han bemötte åtskilliga af de inkast, som gjorts i afseende på farorna för ponningeinflytande, bonderegemente, pressens öfverdrilna inflytande, och anmärkte med afscende å de många kalkyler man uppställt för att visa brister i förslaget, att man glömt att man hade att göra med lefvande varelser, ej med döda siffror. Och om förståndet, som ej kan blicka in i framtiden, ej kan finna alla sina betänkligheter vederlagda, borde man lyssna till sill hjerta, och görande detta, hade talaren beslutit rösta för förslaget. Ett motforslag, om än så förträffligt, skulle mötas med ett obevekligt: Ådet är för sent och endast tjena till att framkalla lidelsefulla strider. Talaren manade derför ståndet att genom förslagets antagande lörvärlva samtidens tacksamhet och efterverldens beundran. Grosve Hermansson, som dernäst uppträdde, ville blow högt tillkannagifva, så at bade samtid och efterverld hörde det, att ban komme att rösta nej. Grefve af Uyglas höll ett längre föredrag. Haa granskade ur bade teoretisk och praktisk synpunkt do olika systemer, som i olika länder gjort sig gällande, och stannade vid den slutsats, att representarionsrätten bör grunda sig på samfälda val. Landstingens lämplighet att utse ledamöter i öfre kummaren drog han i tvifvelsmål. Han hade dock beslutat sig för att med sin röst understödja det kungliga förslaget, emedan folket gillat det och, i händelse det lorkastas och blir hvilande till en ny riksdag, icke skall tåla att en bokstaf ändras deri. Tal. trodde att förslagets fall skulle uppväcka harm, ovilja och en retning i sinnena, toga egnad för en lugn ettertanke (bravo). Landshösding Troil hade samvetsgrannt pröfvat skälen för och emot förslaget och kommit till den öfvertygelsen, att fäderneslandet lycka bäst betryggas genom dess antagande. Dessutom är det den enskilde medborgarens pligt, att göra eftergilter åt det allmänna. Enighet mellan konung, tolk och represention, hvilken är så dyrbar i ett litet land, skall bli en följd af det kongl. förslagets framgång. Landshöfding Weidenhjelm förklarade sig obetingadt för sorslager. Förgälves spjernar man mot udden; ju längre och ihärdigare man kämpar mot tidens väldiga ström, dess större eftergifter får man bereda sig på att göra. En gång, om icke nu, skall riksdagens ombildning försigga, och adelns inflytande på den nya representationen skall bli mycket mindre, om den nu trotsar den så allmänt utialade solkviljan. — Hvad helst era förfäder, hvilkas bragder ni beundra, offrat för fåderneslandet, — ert offer blefve störro och era ättlingar skulle egna er sin djupaste vördnad! Efter Roos af Hjelmsäter och frih. Liljencrantz, som talade för förslaget, uppträdde nu grefve Gösta Posse med ett långt pathetiskt anförande, hållet uti deklamatoriskt och logiskt hänseende i den predikoton som begagnas af en del s. k. lasareprester. Han uttryckte först sin tacksamhet för det han, oberoende af allting annat än Gud och sitt lands lagar, kunde afgifva sin röst. Förslaget vore i hans ögon ej nog konservativt, och det skulle bli förderfligt för konungamakten. I afseende på den s.k. situationen, eller de tidomständigheter, som göra förslagets antagande nödvändigt, yttrade tal. sig mycket hånoch spefullt. Ett framläggande af förslaget ånyo, tills det blefve antaget, stode så nära revolutionens brant, att tal. ej ville tänka sig något sådant. Hvad som utgjorde sjellva pointen i det svassande föredraget var den anmärkningen att just vid samma tid, som justitiestatsministern hade yttrat, att förslaget vore inskrifvet i svenska folkets hjerta, läste tal. i en tidning (D. Allehanda) en annons derom, att då troligen mänga ej tagit del af förslaget, hade utgifvaren föranstaltat en godtköpsupplaga deraf (hvilken sk sinniga sammanställning af talarens trosbröder helsades med askallande bravorop). Talaren hade en tid med sitt hjerta varmt omfattat det k. förslaget, men numera hade hans förstånd gjort honom till dess motståndare. Talaren vore varm vän af representationsreformen och begärde endast uppskof; förhastade man sig nu, så kunde den dag komma, då man ville, såsom Gustaf I förespådde om sig, om det vore möjligt uppgräfva oss ånyo af jorden (skratt). De af adeln som följa sin öfvertygelse (skratt) nej de, som kämpa för sin öfvertygelse, skola icke bli föremål för svenska folkets ovilja, utan stå i samma ställning som förut. Hr O. v. Knorring talade emot förslaget, emedan det skulle medföra parlamentarisk regering, och Danmarks föredöme vore varnande. Friherre Bildt förklarade sig betrakta ståndsrepresentationen med vördnad, ja, med ett slags sonliga känslor; men kunde icke dölja för sig att tidsandan i ordets bättre och djupare mening blifvit den gamla formen öfvermäktig. Utan att inlåta sig på teoretiska spekulationer ville han ur praktisk synpunkt uppställa den frågan, ej om detta förslag vore det bästa möjliga, utan om det vore för det allmänna nyttigt, att det nu antoges, och måste besvara denna fråga med ja. Friherre Sprengtporten medgaf, att ur teoretisk synpunkt många invändningar kunde göras emot förslaget, men ansåg sig böra uppställa den frågan: är det möjligt, att ett ögonblick längre bibehålla en representation, som tydligen saknar stöd i folkets förtroende? Ingenting vinnes genom ett uppskof, men mycket kan förloras. Talaren hyste det bästa hopp, att ständernas efterträdare, som icke vore besvärade af så tunga och abäkliga former, skulle lätt kunna andanrödja bristerna. Adelns mission såsom politiskt stånd nalkas nu sitt slut, men dess medborgerliga ställning skall stå orubbad. Det vore med glädje talaren för sin del återlemnade en rättighet, som icke tillhörde honom, utan svenska folket. Exc. frih. Ihre yttrade sig mycket lågmäldt emot förslaget såsom varande alltför demokratiskt och hopande brännbara ämnen omkring tronens fot; yttrade äfven något om pressen, såsom misskännande och missbrukande sin mission. Bruksp. De Mare förordade med några varma ord förslaget. Hr Löwenberg fann förkastandet oklokt. Frih. Nils Tersmeden anhöll om oropåsitjion nå — — — — —— — 2 2 —— — —