Göteborgsposten – 6 december 1865, sida 1

Förhandlingarne a riksdagen angående Representationssragan. De i går afton anlända Stockholmstidningarne meddela redan från i Måndags ganska utförliga referater af diskussionerna i de olika stånden angående den fråga, som nu så uteslutande tager allas sinnen och uppmärksamhet i anspråk. Vi känna at telegrammerna det väsentligaste af de båda folkvalda ståndens förhandlingar. Om Ridderskapet och adelns måndagsplenum skritves, att huset kanske aldrig i mannaminne varit så fyldt som vid detta tilltälle. Icke blott alla bänkar voro tätt besatta, utan äfven sidogångar och fönstersmygar alldeles uppfyllda. Det första namn, som upprepades, säger A. Bl. var: friherre De Geer. Hans exc. uppstod med den enkla värdighet, hvaraf icke blott hans ord, utan ock hans personlighet bär prägeln. Det var tyuligt, att han Önskat genast från början gifva ständets öfverläggningar en upphöjd karakter. Det var ej fråga om det föreliggande förslaget detaljer — dessa hade redan undergått en allvarlig och mångsidig profning. Den närvarande stundens högtidliga allvar bjöd att se saken i stort: 8å talades om ståndsförfattningen, med erinran till dem, som i denna skåda en organism, att det ej är nog att en organism haft lif, utan att den har lif. Sedan ståndsbegreppet blitvit upplöst, har begreppen menniska och medborgare framträdt. Det är i kommunerna det organiska lifvet nu framträder. Så har förslaget uppställt riksförsamlingens första kammare såsom kommunalinstitutionens höjdpunkt, medan i andra kammaren individerna blifvit ställda i mera omedelbart samband med riksförsamlingen. — Den ädle talaren upptog några hufvudanmärkningar, riktade mot förslaget i fråga om census m. m., protesterande mot påståendet, att dess grundtanke vore penningen; lika gerna borde man säga, att det hvilar på åldern, ty äfven denna ingår såsom en kategori. Närmare sanningen kommer man, då man säger, att förslagets grundprincip är medborgerligt förtroende uttryckt genom val. Då det anmärkts, att förslaget hvilade på sorhoppningar-, så erinrades utt detta gäller hvarje ny institution; men om förhoppningarne ej utgjorde något visst, så hvilade de åtminstone på lika så fast grund som farhågorna. Man iberopade till stöd för de senare vissa andra länders sxempel, men man glömde att svenska folket så länse åtnjutit en fullständig personlig frihet, ordets frihet. pressens frihet och en oinskränkt församlingsfrihet till och med för beväpnade, utan att missbruka riheten, att det ej funnes något skäl att befara, att len skulle missbruka den politiska frihet hvarom nu