Göteborgsposten – 5 december 1865, sida 1

— —— — Nå, väl att du är förståndig igen. Här skall vara en reslåda och en nattsäck. Vi måste ändra adresserna på dem. I lådan finnas några juveler. Kan du se dem? Jag önskar vi hade ett ljus. — Nej, det vill jag ej ha; jag ser tillräckligt ändå. Här är lådan. — Drag den fram till fönstret sade den gamle mannen i det han till min outsägliga lättnad gick framåt ett par steg. Det beskärdes mig att i detta förfärliga ögonblick vara kall, och jag visste att allt berodde derpå att jag handlade snabbt och beslutsamt. Jog eted hastigt upp. Jag har ofta tänkt att om jag denna afton varit klädd i siden i stället för cachmere, skulle rasslet ha förrådt mig. Jag såg tydligt min onkels höga lutande gestalt och konturerna af hans vördnadsvärda lockar, der han stod emellan mig och det svaga ljuset från fönstret, likt en gestalt utskuren i kort. Han yttrade: Bär lådan dit och pekade med sin långa arm på den lilla fläck af månsken som hvilade på golfvet. Dörren var till en fjerdedel öppen och just som Dudley började draga madames tunga låda, med mitt juvelskrin uti, tvärs öfver rummet, tog jag ett djupt andedrag och smög — med en bön om hjelp, hvilken dock ej gick öfver mina läppar — på tå ut ur rummet och befann mig nu i galleriet. Jag vände mig rent af en händelse mot höger och följde ett långt mörkt galleri, utan att springa, ty jag var för rädd att göra det minsta buller, utan gående på tå