Göteborgsposten – 5 december 1865, sida 1

A—WA WW —te—Le återgifna på ett annat ställe af dagens n:o synes, att förslagets öde ännu väger. Bonde ståndet har hedrat sig, och med glädje har man förnummit, att inom detsamma, represen. tationen för den ofantligt stora majoriteter inom folket, ej en enda röst höjdes mot det kongl. förslaget. Heder och ära åt dannemännen, hvilkas ädla patriotiska och fasta enighet måhända är det bästa intyget för att svenska folket är moget för reformen! Inom borgareståndet kunde icke den lilla oppositionscliquen, de famösa fem, vinna tillräcklig seger öfver sig sjelfva, att nedlägga sin talan inför den otantligt öfvervägande majoritet som de visste fanns i ståndet. Ått hr Sundoallsson, en af representanterna för Upsala, begärde votering, låter nästan som ett hån. De fem, som röstade emot förslaget förtjena emellertid att bli allmänt kända; de äro: Upsalas båda representanter, hrr JIenschen och Sundvallsson, Lunds representant, hr apotekare Åkerblom, en af representanterna för Malmö, rådman Falkman, samt Kalmars representant, landskamrer Siljeström. Prosteståndet går försigtigt till väga, men frågan är, huruvida icke denna försigtighet är något opolitisk. Det högvördiga ståndet har med oj ringa majoritet valt, att icke fatta beslut i den föreliggande frågan, förrän adeln afgifvit sitt votum. Ståndet vill naturligen härmed bespara sig obehagligheten af att genom en votering möjligen erhålla en högst ringa majoritet varo sig för eller emot förslaslaget. Antages detta af adeln, skall ståndet, kanske med undantag af en eller annan mera seg reformfiende, äfven antaga detsamma under förklaring, att det icke vill, för att ej väcka splittring, motsätts sig ett beslut, hvarom de trenne ståndens majoriteter förenat sig. Förkastas det deremot at adeln, så riskerar ju ståndet ingenting på att antaga det. Så ull vida är planen nog god, men ståndet har härvid alldeles förgätit sin ställning till den nu i oro väntande nationen. Det finnes ingen, som icke måst draga den slutsats, att presteståndet endast med den största motvilja går in på förslaget och blott vill af nödvändigheten göra en dygd. Kanske skall solket, om förslaget går igenom, i sin glädje och vacksamt som det alltid är, gerna glömma det hela; men faller det, skall presterskapets ja ej förmå utplåna hos folket den bittra tanken, att de andliga med nöje sett yxan gå och adeln hålla i skaftet. A riddarhuset har, såsom det vill synas, annu egentligen blott en förpostsäktning egt rum. Ingen af oppositionens srämsta korysker har ännu uppträdt och de tänka väl gömma sitt artilleri till sist, för att då, efter Cardells mönster i verlden, plötsligt öppna sitt batteri och söka att sprida förödelse i retormvännernas leder. Desto bättre hyser man dock godt hopp om den slutliga utgången hos adeln, och presteståndets opolitiska beslut skall säkert komma de ännu tveksamma att ansluta sig till resormvännerna, ty hela tyngden at ansvaret ör förslagets törkastande skulle falla på adeln, och detta ansvar måste kännas tryckande för många utaf dem gentemot monarken, hans räd, folket och ett stort antal af adelns egna medlemmar, under det presterna kallt skjuta på adeln hela lasset. Emot beräkningen har presteståndet sjelft sålunda kanske mycket bidragit till ett bertlut å adelns sida i enlighet med de tvenne folkvalda ståndens, och det är väl bekant, att oppositionens ledare inom adeln ust fruktat för det beslut, som presteståndet attat, och grefve Erik Sparre skall isynneret ha varit verksam, för att förmå prestetåndet votera nej före adeln. D:r Wieselgren och representationsörsiaget. Aftonbladet meddelar ett utdrag