Göteborgsposten – 2 december 1865, sida 1

NOU ILIÅAUU rata damer doch 19 171 — tagna i den lilla Bonnay, att de refvo af sig broscher mn armband och kastade dem upp till den lille sjuigo konsmärn, såsom händelsen varit i mera sydligt liggande åhörarekretsar. Dot skullo för öfrigt icke mycket förundra oss om det äfven här gick så långt, y han är verkligen en liten förtrollande kavaljer och sin genre en stor virtuos, så stor t. o. m. att han utan att förringa den öfriga Econcert contemporaint både i anseende till gåfvor och färdighet kan sägas nå en god aln öfver sina kamrater. När man får veta, att hans instrument icke är annat än ett slags klaviatur af små träklossar, som hvila på ett underlag af halm och trakteras med ett par trumpinnar, så ligger det nära till hands att tänka på den musik, som framkommer, då en korg ved faller ned för en trappa. Men denna föreställning är alldeles oriktig. Vi tro oss finna en långt mera passande bild, som kan blifva betecknande för dem, som icke hört den lille Ernest, och förmodligen kommer att erkännas som en korrekt af dem, som hört hans vidunderliga prestationer. Det fins nog ingen bland våra ärade läsarinnor, som icke från lyriken hört omtalas olfvorna som stora musikaliska virtuoser; Heiberg omtalar huru böljans melodier invagga hjertat, Ochlenschläger hänryckes ösvor Selfvornas förtrollande sång4 och Pram utropar i sin beskrifning öfver Emilias källa: O! hvad är ett grepp i gyllne strängar mot källans sorl4, men det oaktadt har det nyktra publikum aldrig rätt kunnat fatta sötvattensmusikens behag, ja vi ha t. o. m. hört klasska musikvänner tillstå, att de aldrig ha kunnat höra spår till melodi vare sig i forsens bastrumma, takrännans fagott eller springvattnets kastagnett-pianissimo. Nåväl! så mycket han J dock hört, att droppen, när den faller från en viss höjd framkallar ett olika ljud, alltefter beskaffenhet af det, hvarpå han faller. Tänk Er nu detta Åplask afstämdt i tva, tre octaver, tänk Er dess varaktighet reguleradt intill !,, tons noggrannhet, tänk Er dess piano och forte afvägdt till de finaste öfvergångar, och tänk Er så till slut denna Najadorkester styras af en själfull konstnär — så han J den lille Ernest och hans Xylokordion. Den som har tillräcklig fantasi att tänka sig ett af Dreyschocks briljanta staccatonummer utföras af en plaskande fontän i stället för af en pianovirtues — kan gå och höra Concert contemporaint och kontrollera jemförelsens riktighet, och den som icke har en så lefvande inbillningskraft kan sätta sig ned på åhörarebänken och tillsluta ögonen, medan Ernest spelar Mayseders briljanta variationer, så far han ett begrepp om, huruledes ett springvatten i en förtrollad trädgård, de nedrallande dropparne från droppstenshvälfningen i en förtrollad grotta skulle utföra ett oftnunmner — om de kunde. Vi talade i början af krönikan om julexpositioner. Skal! man kunna anse den utställning al grotva jercpjeser som arrangerats å trottoaren utanför Wockatzska huset i hörnet Svara Larmgatan i närheten en sådan? Ingalunda, dertill är den alltför permanent, ithy att den utvecklar hela sin prakt året om, på de s. k. torgdagarne uppfriskad med diverse värderika bidrag at plogar o. dyl. När man vet hvilken trafik, som råder just å denna punkt, och hvilken mängd af, tyvärr, oundvikliga hinder, i form at kärror m. m., som dessa dagar göra sjelfva gatan, isynnerhet för damer, mindre angonäm att passera, kan man ej förunura sig ötver att denna för män af facket måhända intressanta utställning midt på trottoaren likväl måste, lindrigast sagdt, förefalla malplacerad för hvar och en som oundgängligen der måste sramvandra sin bana. Ej underligt derfäre att klagomål deröfver upprepade gånger anförts och, vi hade så när sagt, ej mindre underligt att de ehuru behörigen framförda till vederbörande myndighet ej haft den ringaste ellekt. Vi kunna heller sannerligen icke lemna de klagande någon annan tröst än att hänvisa dem till de kolossala symboler af hoppet kom utgöra pieces de resistance å utställningen. Måhända kommer väl också den dagen eller natten, då vederbörande sjelfva stöta sig derpå och då är det nog slut med expositionen, och det i rappet ändå. M:ll Gulotin, eller som hon i Stockholm titulerar sig och tituleras, Guloten, tyckes der ha slagit betydligt mera an än här. Vi sluta dertill af en insänd, och, efter som den är införd i Nya Dagligt Allehandas s. k. omnibus, förmodligen också bra betald uppsats, hvilken lyder som följer: Somnambulen. Sistlidne Fredag besöktes hon al 19 personer, hvilka voro i ett sällskap och hade för afsigt att utröna, om hon verkligen egde elairvoyance. Sedan sällskapet inkommit och somnambulen m:ll Guloten väl insomnat, förvånades en hvar al oss, Som till henne framställde frågor öfver hennes riktiga och utomordentliga besvarande af desamma. Hon väcktes af sin kammarjungfru medelst handens läggande på hennes, somnambulens, hjerta och visade under konversationen med 083), det hon egde mycken intelligens, Efter henne meddelad underrättelse, det vi ämnat till allmänhetens kännedom låta komma, huruvida hon verkligen egde uppgisven förmåga, anmodades vi att underrätta hvem som helst om vår belätenhet med besöket. Och det är sådant vi härmed fullgöra under meddelande, det vi ej kunna annat än på det högsta tillstyrka en hvar att ju förr desto hellre besöka m:ll Guloten uti huset n:r 18 vid Drottninggatan, emedan hon innan kort afreser. ära öfvertygade, att besökande skola blifva högst belätnmed hennes utomordentliga claivoyance. C. 0. FED. G.S. W. h. Denna i sitt slag klassiska adress skull möjligen, och vi vilja gerna anse det så, troliger kunna förskrifva sig från den förtjusande (sc A. B.) mamsellens egenhändiga Secrtaire, annat fall skulle vi vara frestado att ge de mystiska initialerna under densamma följande skämtsamma uttydning: Clairvoyantens Obe stridliga Fintlighet Duperar Godtrogna Stock at Korsgatan oeh al Halutorget för Tholmare Wäl Bastant.