Göteborgsposten – 2 december 1865, sida 1

Bref frän Stockholm. (Korrespondena till Göteborgs-Posten). Stockholm d. 29 Nov. Hans excellens grefve Manderström har låtit beveka sig och medgifvit baron v. Stedingks utnämning till ministerresident i Madrid. De kungliga teatrarne förlora derigenom sin förste direktör, de göra nästan en oersättlig förlust. Friherre Stedingk har varit en särdeles lycklig teaterchef, till och med lyckligare än baron K. Bonde, som nödgades alldeles otroligt anfäkta både sig sjelf och andra, för att blifva uppburen. Jag tror med visshet att baron Stedingk var inom teatern mera älskad, bestämdt mera aktad än baron Bonde. Den blifvande etterträdaren är ej nämnd. Man gissar på baron Falkenberg och äfven på kammarherre Dardel. Genom kabinettskammarherren baron Louis Wredes afgång till ministerresidentsposten i Haag förlorar hofvet sin qvickaste medlem, konungeni; sin gladaste umgängesvän. Hans törtroliga dopescher blifva sannolikt de roligaste som ingå. Jag hade föresatt mig att alls icke skrifva ett ord om representationsfrågan. Men det är rent af omöjligt att låta bli. Alla tala nu. om den frågan, och nästan blott om den. Kammarherre Nils Tersmeden, som får en nervryckning blow han hör ordet — rep—, försäkrade i sin ovetenhet, stackars karl, at nästan ingen gillar förslaget. Jo jag tackar! Han skulle bara nedlåta sig att tala med folket. So här ett exempel bland hundra, huru den frågan omfattes af alla samhällsklasser. en person här, som genom sitt kordiala väsende och sin frikostighet, samt sin utomordentliga förmåga att tala, så att äfven de lägro klasserna förstå när han talar väcktes tidigt en morgon, alldeles förtidigt, af sin uppassare, som meddelade att ett stort antal arbetare ville tala vid honom. — Bed dem vänta en stund. — ÅJa — men di ska gå på sitt arbeter. — Åå — då får jag vil stiga upp — sade han med en suck. Ut kommen på gården möttes han, som sagdt är, af en massa arbetskarlar. De sporde om det var sannt, att adeln och presterna bråkade på riksdagen, och om det var sannt att de ville göra hela folket mot? Han svarade att bland dessa väl fanns åtskilliga som icke voro förslaget benägna, men att de sannolikt nog gåfve med sig. — Ja, men är det ej dumt at dem att såder bråka, och kan man ej omvända dem: — AÅhjo, visst är det dumt, men se man bör låta hvar och en få vara i sin tro, och hvad skulle ni-säga om man ville tvinga er. Det rätta tager alltid utsin part. — Ja, men det går så längsamte. — vVisserligen, god vänner, men i lagbundna sam hällen får man ej tvinga sig fram, och allt går bra, bara man handlar lablydist— Ja så, då tror herrn att di ge med sig och bli laglydiga? — Vi skola hoppas det. — Och så gingo do till sitt arbete. Det är klart at de alls icke studerat förslaget. Men instinkten säger dem, att i detsamma ligger något allmänt godt. Se der ett nytt bevis till de hundrade, på det olycksbringande tidningsläseriet — sucka de politiskt förskräckta — ja visserligen, men okunnigheten är ändå mera olycksbringande. I närvarande stund är grefve Erik Sparre ropresentationsförslagets mest verksamme mot: ståndare på riddarhuset. Han utvecklar er förvånande energi gent emot regeringen. Har är riddarhusets — Murån d. v. 8 han hal tagit dennes fyndighet, outtrottlighet ocl hänsynslöshet i asseende på medlen till för syn. Till sin agent har han antagit grefve Gösta Posse. Man ser dem begge nästan be ständigt i rörelse för att kaptiera ankommande riddarhusledamöter. Af deras yttre kan mar ej sluta sig till att de tillhöra adelsständet: törsta klass. De trifvas bäst i mycket slitn: ytterrockar, buckliga hattar och glappandt galoscher. Allmänheten anar icke att undei så anspråkslösa ytterplagg döljer sig en blif vande justitieoch en civilminister n. b. om roaktionen skulle segra. De konservativa, som med ytterligt miss lhag åsett deputationsväsendet göra sig mi af att högeligen ogilla de tacksamhetsadres — — ——