Göteborgsposten – 27 november 1865, sida 2

de skola försöka att göra af med er på något sätt. Jar skall gå till edra vänner sen det blir mörkt — jag vågar icke göra det förr. Jag skall gå till Elverston till lady Knollys och taga henne med mig, så var vid godt mod, flicka. Men Hawkes vill hjelpa mig. Ni har varit bättre mot mig än far och mor och jag — hon fattade mig härvid om lifvet och gömde sitt ansigte i mina kläder — jag vill gifva mitt lif för er, och om de skada er, så vill jag döda mig sjelf. Hon återvann dock snart sitt lugn. — Icke ett ord flicka, fortfor hon i sin gamla ton. Försök ej att fly; ni kan ej göra det, och de skola döda er. Lemna allt till mig. Hvad helst som skall göras, sker det icke förrän kl. 2 eller 3 på morgonen. Jag skall ha edra vinner här långt före denna tid, så var vid godt mod, är ni snäll. Jag förmodar, att hon hörde eller trodde sig höra ett annalkande ljud af fotsteg, ty hon yttrade plötsligt. — Tst! Hennes bleka vilda ansigte försvann, dörren stängdes hastigt och sakta och nyckeln omvreds ännu en gång i låset. Meg hade på sitt råa sätt talat sakta, nästan hviskande; men ingen profetia har någonsin ljudat med så förfärande dån i en åhörares öra. Jag tror att Meg föreställde sig det jag var märkvärdigt litet förskräckt af hennes ord. (Forts.)